TRÄÅLDERNS BEKYMMER 1930-talet medförde åtskilliga be- kymmer för träindustrin. Litet var- städes i de länder, som hittills varit våra bästa kunder, började man lägga an på att i görligaste mån bli självförsörjande med cellulosa — det räcker att som exempel peka på de nordamerikanska sydstaterna, där den ena sulfatcellulosafabriken efter den andra började skjuta upp i skogstrakterna. Och så kom då till sist det andra världskriget, som inte bara bromsade upp handelsförbindelserna med de transoceana länderna utan också ruinerade vissa av våra främsta europeiska kunder. Det är numera slut med sågverksindustrins storhets- tid och massaindustrin har utan tvivel sett sina bästa dagar, men trots detta har skogens virkesavkastning tagits i anspråk på ett sätt, som inger allvarliga far- hågor för att vi inom kort kanske bli nödsakade att tära på själva skogskapitalet, en situation, som mås- te te sig skrämmande vid tanken på det arv, som skall lämnas åt efterkommande. Att vi nått därhän beror givetvis på de tre senaste vintrarnas forcerade av- verkningar — det har ju behövts ved både till fastig- heternas värmepannor och till milor och kolugnar för motordriftens upprätthållande. Man anser, att gränsen nu är nådd för vad skogarna i södra och mel- lersta Sverige ur skogsvårdssynpunkt kunna tåla vid i fråga om avverkning. Man framhåller från fack- mannahåll, att avverkningarna nu måste flyttas till sådana områden i Norrland, där det ännu finns reser- ver av vedskog. Det ledsamma är bara att dessa om- råden ligga besvärligt till i fråga om transportmöj- ligheterna — lastbilarnas kapacitet är ju begränsad genom gummibristen och den traktortrafik, som skul- le kunna neutralisera den olägenheten, stöter på hin- der i vägstadgor och förordningar. Det där är ju saker, som kunna ordnas, kan man ju invända. Ja, visserligen och de torde väl också bli ordnade vad det lider, men det tråkiga är att para- grafändringar ta tid i vårt välregisserade land, och här gäller det dock frågor om vilkas lösning man tryggt kan våga påstå att det ligger fara i dröjsmål. ag framhöll nyss att såväl sågverks- som massain- J dustrierna sett sina bästa dagar. Detta skulle i första ögonblicket kunna tolkas som om skogen nu spelat ut sin roll, men ingenting kan vara felaktigare. Vi skymta redan de stora dragen av en kemisk industri, baserad på cellulosan, en industri, eller rättare sagt ett komplex av industrier som kan kompensera vårt näringsliv för vad vi förlora med de förra. När om- sider kriget en gång tar slut, kommer det att bli en våldsam tävlan på världsmarknaden, och då vill det till att vi äro rustade till den fredliga konkurrens- kampen. Vi ha förutsättningar att inte bara få vara med på ett eller annat hörn, utan att också t. o. m. bli dominerande i vissa avseenden. Men för att så skall ske, måste våra skogsmän, våra skogsindustri- chefer och våra vetenskapliga och tekniska forskare spänna sina krafter till det yttersta. Skogsmännen åligger det att med alla medel sörja för skogens åter- växt så att såren efter de senaste årens jätteavverk- ningar snarast möjligt läkas. På det området har man på sista tiden börjat ägna ett allt större intresse åt rasförädlingen av skogs- träd — hittills har man som bekant lyckats fram- : experimentera typer av asp och poppel, som ha en enorm tillväxthastighet — här har våra biologer ännu inte sagt sitt sista ord, varför vi nog kunna vänta åtskilliga överraskningar på förädlingsfronten. Vad skogsindustrins målmän beträffar, så ställs det nu stora krav på deras vidsynthet och rent ut sagt också på deras kurage : det gäller ju att slå in på vägar, om vilka man visserligen vet att de bli lönande, men då det gäller att just i rätta ögonblicket fatta det rätta beslutet. Vetenskapsmännen slutligen ha det ansvars- fulla värvet att skapa nya framkomstvägar för ett rationellt utnyttjande av allt det värdefulla, som vir- ket kan ge, vilket också betyder ett nyskapande av ämnen, vilka ingalunda få kallas surrogat utan sna- rast ”nya råvaror”. D et nyskapande, som blir nödvändigt, för att både vi och andra länder skola komma i ekonomisk jämvikt igen, har också en annan sida. Utvecklingen har gått fort på senare tid, och följaktligen kunna vi bevittna hur ett område som t. ex. cellullsproduk- tionen nu står inför en revolutionerande omvälvning. Prof. Erik Hägglund, som ju är en av vår cellulosa- kemis världsberömda experter, hade nyligen intres- santa erfarenheter med sig hem från ett besök i Hei- delberg, där han hållit föredrag och diskuterat cellu- losaproblem med ledande träforskare och textilex- perter. För att cellullindustrin skall kunna bestå även efter kriget måste cellullen på allvar kunna kon- kurrera med bomullen, och det kan den tyvärr inte ännu, framhöll man i Tyskland, berättade professorn. Cellullen måste alltså ges bättre kvalitet än den som man nu i regel kan erhålla. Följaktligen blir en om- läggning av cellulosaindustrin nödvändig, och om detta sker ute i världen, blir det en sak som inte kan lämna vår egen industri oberörd. ”Redan nu,” sade prof. Hägglund, ”skymtar möjligheterna av att vi tvingas göra revolutionerande förändringar inom cel- lulosatillverkningen för att kunna tillfredställa cell- ullfabrikanternas krav. Man har anledning att allvar- ligt överlägga om hur man lämpligen bör förfara för att få denna omläggning till stånd.” Träindustrin har sålunda sina bekymmer. Men det är bekymmer som diskuteras i optimismens tecken och inte i pessimismens. Våra naturtillgångar, våra forskare och teknici och våra affärsmän komma att skapa en ny storhetstid, som inte jävar den benäm- ning man redan formulerat för den närvarande ti- den: träåldern. c "tee fö / se / . J TEKNIK för ALLA = 15