De var hösten 1921 som stadshus- nämnden i Stockholm förde på tal att inrätta ett spelverk i stadshustornet. Förslaget godkändes, och den gamla, år 1660 grundade klockgjuterifirman Petit & Fritsen i Aarle-Rixtel i Holland fick i uppdrag att leverera och sätta upp klockorna. Själva spelverket med ur- och slagverk beställdes av den berömda tornurfabriken Ed. Korfhage & Söhne i Buer nära Osnabrick, och det är Hein- rick Korfhage som har äran av den sinnrika konstruktion, som kommer Ör- janslåten och timlåten att ljuda. Spelet var färdigt dagen före invig- ningen (1923), och det ansvarsfulla vär- vet att se till alltsammans anförtroddes åt urmakarmästare E. G. Eriksson, som en eller två gånger i veckan tar sig en tur upp i tornet för att se till att allt är i ordning. Han kan <klockspelets mysterier bättre än någon annan, och Det väldiga urverket, skinande mässingsblankt och väloljat, upptar ett helt rum i storleken 3X4 meter. Här se vi urmakar Erikssons egenhändigt konst- ruerade mekanism som gör att klockspelet endast är i funktion om dagen. Bilden till höger visar ett av de två stora 70-kilos- loden som håller urverket i gång. De dras upp automatiskt på elektrisk väg. 6 TEKNIK för ALLA det var han, som genom en sinnrik an- ordning möjliggjorde, att Örjanslåten och timlåten tystnade om nätterna för att skona patienterna i det närliggande Serafimerlasarettet. Uppe på stadshusets tak i ett av de mindre tornen har Radiotjänst en mikro- fon inmonterad, och det är alltså ”au- tentiska” upptagningar vi hör i radio varje dag klockan 12. Men i likhet med många andra mekaniska instrument på- verkas klockspelet ofördelaktigt av stark kyla, och det har några gånger hänt, att maskineriet under de senaste stränga vintrarna kärvat. Då får Radiotjänst tillgripa sin för ändamålet inspelade grammofonskiva. Men det går ju bra det också.