Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1942 — ett elektrotekniskt jubileumsår, av B. Traneus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lektrotekniken är en förhållandevis
E så ung ingenjörsvetenskap, att dess
utveckling till väsentlig del skett under
nyare tid. Detta hindrar icke, att vi i
år kunna hugfästa minnet av äldre
framsteg på detta område, vilka för sin
tid voro epokgörande och därför för-
tjäna att ihågkommas. Vi skola i det
följande nämna något om dessa jubiléer.
Den italienske läkaren och professorn
vid universitetet i Bologna Aloisio Gal-
vani gjorde 1780 en iakttagelse, som
blev upptakten till en vetenskaplig strid, vilken gav ett be-
tydelsefullt resultat.
Vad vi syfta på är Galvanis välbekanta försök med grodlår,
vilka medelst mässingstrådar upphängts på järnräcket till en
balkong. Vid kontakt mellan de båda metallerna och djurde-
larna iakttog Galvani ryckningar i de senare. Dessa tillskrev
han förekomsten av ”animal elektricitet” i grodlåren.
Mot denna uppfattning opponerade sig professorn i fysik
vid universitetet i Pavia Alessandro Volta. Han ansåg, att de
observerade muskelsammandragningarna ej hade fysiologiskt
ursprung, utan voro ett fysikaliskt fenomen. Hans förklaring
var, att beröringen mellan de två medelst djurpreparaten för-
enade metallerna gav upphov till en elektrisk ström, som kom
grodlåren att rycka till genom retning av deras rörelsenerver.
Denna s. k. kontaktteori framlade Volta 1792, sålunda för
150 år sedan.
I dag veta vi, att båda professorerna hade orätt. Rycknin-
garna berodde på att metallerna mässing och järn tillsam-
mans med djurkropparnas vätskor bildade ett galvaniskt ele-
ment. Fastän Volta sålunda ej lyckades tränga till proble-
mets kärna, hade han i själva verket upptäckt ett sätt att
framställa elektrisk ström, vilket blev av stor betydelse för
den fortsatta utvecklingen. Dittills hade man nämligen ej
haft annat än friktionselektricitet att experimentera med.
Den s. k. stapel, som Volta byggde i anslutning till sin teori,
kan betraktas som urtypen för de galvaniska elementen. Sta-
peln bestod av på varandra lagda plattor, varanhan av silver
och varannan av zink, med mellanlägg, som voro fuktade med
en saltlösning.
Som en honnör åt Volta, vilken för övrigt betraktas som
uppfinnare även av elektroskopet och kondensatorn, har en-
heten för elektrisk spänning blivit uppkallad efter honom.
Hans namn går också igen i en apparat för mätning av ström-
styrkan på kemisk väg: voltametern. Med hjälp av ett stort
batteri voltastaplar upptäckte engelsmannen Davy 1810 den
elektriska ljusbågen, som av denna anledning tidigare bar
namnet voltabågen.
Om Galvanis insats i utvecklingen påminnas vi genom be-
nämningarna galvanisk ström och galvaniskt element, var-
jämte ett instrument för vetenskapliga strömstyrkemätningar
till hans ära fått namnet galvanometer.
Fastän under de närmast följande decennierna efter Voltas
upptäckt ett antal goda utföranden av galvaniska element
framkommo, skulle problemet att framställa elektrisk ström
i stor skala och till billigt pris komma att lösas på andra :’:
vägar. Vi skola i korthet skissera den utveckling, som ledde
till nästa stora elektrotekniska framsteg.
ansken Örsted upptäckte 1820 sambandet mellan elektrici-
DE och magnetism. Engelsmannen Faraday uppfann 1831
ett sätt att framställa elektrisk energi genom inverkan av en
magnet på en ledning, s. k. induktion. På grundval härav
byggdes sedermera magnetelektriska maskiner, bl. a. av tys-
ken Werner Siemens. Hans cylinderinduktor utgjordes av ett
ankare med trådlindningar, som vid rotation i fältet mellan
skänklarna på permanenta magneter avgav inducerad ström.
Trots gjorda förbättringar, bl. a. av italienaren Pacinotti, som
1860 uppfann det s. k. ringankaret med järnkärna samt ström-
samlaren, erbjödo de magnetelektriska maskinerna mycket be-
gränsade möjligheter som generatorer för elektrisk ström.
Då Siemens framlade sin s. k. dynamoelektriska princip, in-
leddes därför en ny epok i elektroteknikens historia. Detta
skedde 1867, varför vi i år kunna fira 75-årsminnet av denna
bragd. Det kan förtjäna nämnas, att engelsmannen Wheat-
stone varit inne på samma spår som Siemens, ehuru denne
sistnämnde kunde offentliggöra sin upptäckt ett par månader
tidigare än den förre. 5;
Siemens hade vid ett försök med sin induktor istället för
permanenta magneter använt elektromagneter, som matades
från ett batteri. Han upptäckte då, att vid batteriets från-
koppling tillräcklig s. k. remanent magnetism fanns kvar i
fältmagneterna för att inducera en svag ström i ankaret.
Dynamoprincipen innebär, att denna ström ledes genom
fältmagneterna. Det därigenom förstärkta magnetfältet för-
mår ytterligare öka den inducerade strömmens styrka, och
denna successiva och ömsesidiga förstärkning av ankarström
och magnetfält kan fortgå, tills vad man kallar magnetisk
mättning inträder.
En kraftig utveckling av den elektriska maskintekniken
blev följden av denna Siemens” upptäckt. Häri medverkade
bl. a. belgaren Gramme, som 1869 självständigt uppfann ring-
ankaret, sedan Pacinottis konstruktion fallit i glömska, samt
tysken von Hefner-Alteneck, som 1873 införde sitt s. k. trum-
ankare.
n svensk uppfinning av stort värde förtjänar även att
bringas i erinran, då den i år fyller 60 år. Den högt be-
gåvade konstruktören Jonas Wenström, sedermera teknisk
chef vid det företag, varur Asea utvecklat sig, sökte nämligen
1882 patent på en dynamomaskin med ankarlindningarna för-
lagda i delvis slutna spår i järnet.
Tidigare hade lindningarna anbragts utanpå ankaret, vilket
utförande dels ur mekanisk synpunkt var otillfredsställande,
dels medförde magnetiska förluster. Wenströms spårankare
representerar därför en viktig milstolpe inom elektromaskin-
tekniken, där det numera är regel att anbringa lindningar på
detta sätt.
Genom dynamomaskinens förbättring möjliggjordes anlägg-
ning av elektricitetsverk för leverans av ström, som vid denna
tid huvudsakligen användes för matning av lampor. Stock-
holms första belysningscentral — Brunkebergsverket — till-
kom 1892 och kan sålunda i år fira sitt 50-årsjubileum.
Alla de framsteg, för vilka ovan i korthet redogjorts, ha av-
sett produktion av elektrisk energi i form av likström. Som
bekant har dennas användning numera gått tillbaka till för-
mån för växelströmen. Men detta är en annan historia, på
vilken vi här ej kunna ingå.
B. Traneus.
TEKNIK för ALLA 7
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>