lektrotekniken är en förhållandevis E så ung ingenjörsvetenskap, att dess utveckling till väsentlig del skett under nyare tid. Detta hindrar icke, att vi i år kunna hugfästa minnet av äldre framsteg på detta område, vilka för sin tid voro epokgörande och därför för- tjäna att ihågkommas. Vi skola i det följande nämna något om dessa jubiléer. Den italienske läkaren och professorn vid universitetet i Bologna Aloisio Gal- vani gjorde 1780 en iakttagelse, som blev upptakten till en vetenskaplig strid, vilken gav ett be- tydelsefullt resultat. Vad vi syfta på är Galvanis välbekanta försök med grodlår, vilka medelst mässingstrådar upphängts på järnräcket till en balkong. Vid kontakt mellan de båda metallerna och djurde- larna iakttog Galvani ryckningar i de senare. Dessa tillskrev han förekomsten av ”animal elektricitet” i grodlåren. Mot denna uppfattning opponerade sig professorn i fysik vid universitetet i Pavia Alessandro Volta. Han ansåg, att de observerade muskelsammandragningarna ej hade fysiologiskt ursprung, utan voro ett fysikaliskt fenomen. Hans förklaring var, att beröringen mellan de två medelst djurpreparaten för- enade metallerna gav upphov till en elektrisk ström, som kom grodlåren att rycka till genom retning av deras rörelsenerver. Denna s. k. kontaktteori framlade Volta 1792, sålunda för 150 år sedan. I dag veta vi, att båda professorerna hade orätt. Rycknin- garna berodde på att metallerna mässing och järn tillsam- mans med djurkropparnas vätskor bildade ett galvaniskt ele- ment. Fastän Volta sålunda ej lyckades tränga till proble- mets kärna, hade han i själva verket upptäckt ett sätt att framställa elektrisk ström, vilket blev av stor betydelse för den fortsatta utvecklingen. Dittills hade man nämligen ej haft annat än friktionselektricitet att experimentera med. Den s. k. stapel, som Volta byggde i anslutning till sin teori, kan betraktas som urtypen för de galvaniska elementen. Sta- peln bestod av på varandra lagda plattor, varanhan av silver och varannan av zink, med mellanlägg, som voro fuktade med en saltlösning. Som en honnör åt Volta, vilken för övrigt betraktas som uppfinnare även av elektroskopet och kondensatorn, har en- heten för elektrisk spänning blivit uppkallad efter honom. Hans namn går också igen i en apparat för mätning av ström- styrkan på kemisk väg: voltametern. Med hjälp av ett stort batteri voltastaplar upptäckte engelsmannen Davy 1810 den elektriska ljusbågen, som av denna anledning tidigare bar namnet voltabågen. Om Galvanis insats i utvecklingen påminnas vi genom be- nämningarna galvanisk ström och galvaniskt element, var- jämte ett instrument för vetenskapliga strömstyrkemätningar till hans ära fått namnet galvanometer. Fastän under de närmast följande decennierna efter Voltas upptäckt ett antal goda utföranden av galvaniska element framkommo, skulle problemet att framställa elektrisk ström i stor skala och till billigt pris komma att lösas på andra :': vägar. Vi skola i korthet skissera den utveckling, som ledde till nästa stora elektrotekniska framsteg. ansken Örsted upptäckte 1820 sambandet mellan elektrici- DE och magnetism. Engelsmannen Faraday uppfann 1831 ett sätt att framställa elektrisk energi genom inverkan av en magnet på en ledning, s. k. induktion. På grundval härav byggdes sedermera magnetelektriska maskiner, bl. a. av tys- ken Werner Siemens. Hans cylinderinduktor utgjordes av ett ankare med trådlindningar, som vid rotation i fältet mellan skänklarna på permanenta magneter avgav inducerad ström. Trots gjorda förbättringar, bl. a. av italienaren Pacinotti, som 1860 uppfann det s. k. ringankaret med järnkärna samt ström- samlaren, erbjödo de magnetelektriska maskinerna mycket be- gränsade möjligheter som generatorer för elektrisk ström. Då Siemens framlade sin s. k. dynamoelektriska princip, in- leddes därför en ny epok i elektroteknikens historia. Detta skedde 1867, varför vi i år kunna fira 75-årsminnet av denna bragd. Det kan förtjäna nämnas, att engelsmannen Wheat- stone varit inne på samma spår som Siemens, ehuru denne sistnämnde kunde offentliggöra sin upptäckt ett par månader tidigare än den förre. 5; Siemens hade vid ett försök med sin induktor istället för permanenta magneter använt elektromagneter, som matades från ett batteri. Han upptäckte då, att vid batteriets från- koppling tillräcklig s. k. remanent magnetism fanns kvar i fältmagneterna för att inducera en svag ström i ankaret. Dynamoprincipen innebär, att denna ström ledes genom fältmagneterna. Det därigenom förstärkta magnetfältet för- mår ytterligare öka den inducerade strömmens styrka, och denna successiva och ömsesidiga förstärkning av ankarström och magnetfält kan fortgå, tills vad man kallar magnetisk mättning inträder. En kraftig utveckling av den elektriska maskintekniken blev följden av denna Siemens” upptäckt. Häri medverkade bl. a. belgaren Gramme, som 1869 självständigt uppfann ring- ankaret, sedan Pacinottis konstruktion fallit i glömska, samt tysken von Hefner-Alteneck, som 1873 införde sitt s. k. trum- ankare. n svensk uppfinning av stort värde förtjänar även att bringas i erinran, då den i år fyller 60 år. Den högt be- gåvade konstruktören Jonas Wenström, sedermera teknisk chef vid det företag, varur Asea utvecklat sig, sökte nämligen 1882 patent på en dynamomaskin med ankarlindningarna för- lagda i delvis slutna spår i järnet. Tidigare hade lindningarna anbragts utanpå ankaret, vilket utförande dels ur mekanisk synpunkt var otillfredsställande, dels medförde magnetiska förluster. Wenströms spårankare representerar därför en viktig milstolpe inom elektromaskin- tekniken, där det numera är regel att anbringa lindningar på detta sätt. Genom dynamomaskinens förbättring möjliggjordes anlägg- ning av elektricitetsverk för leverans av ström, som vid denna tid huvudsakligen användes för matning av lampor. Stock- holms första belysningscentral — Brunkebergsverket — till- kom 1892 och kan sålunda i år fira sitt 50-årsjubileum. Alla de framsteg, för vilka ovan i korthet redogjorts, ha av- sett produktion av elektrisk energi i form av likström. Som bekant har dennas användning numera gått tillbaka till för- mån för växelströmen. Men detta är en annan historia, på vilken vi här ej kunna ingå. B. Traneus. TEKNIK för ALLA 7