Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Skyskrapsmysteriet, av Lavinia R. Davis - Annonser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Veckans bästa
äventyrsnovell
finner Ni alltid
som dessutom varje vecka bjuder
på spännande resor till okända värl-
dar, ett fängslande idrottsäventyr —
skrivet av den framstående sport-
journalisten Björn Leroy. Pröva Er in-
telligens på pristävlingarna och kors-
ordet i den läsvärda tidningen
VECKANS AVENTYR
Utkommer tisdagar e 35 öre
PRENUMERERA!
Prenumerationspriset är endast:
Flelär ssss ag kr. 15:—
Halvår 7:75
Kvartal 4:—
Inbetala avgiften per postgirokonto
1590 99 eller insänd kupongen så ut-
tages avgiften mot postförskott,
LITTTTSS TITT TT TT TNA STT ETSI TIS SES NT ENTITET
Till Veckans Äventyr, Pren.-avd., Box
457, Stockholm 1.
Undertecknad prenumererar härmed på
Veckans Äventyr under helår — halvår —
kvartal från den / 1942.
AVgiflen: Kr. ee sasse : +t postförskottsav-
giften uttages mot postförskott.
Bostad:
POSCTACTCSS = olecsraiois ob ojete lolef lera olsv skole el ere s ENN
Skriv tydligt! TfA 40/42.
sedan bort. Till och med i solskenet var
ljuset från svetsningen så starkt, att
det gjorde ont i ögonen. — Det må jag
då säga, att det blivit en annan fart
nu, sade Kent, sen de äntligen ha be-
slutat sig för att svetsa.
När de kommit in i den fuktiga entré-
hallen, grep den gamla känslan av fruk-
tan åter Kent. Nu var det bara det, att
den endast gällde Sigge, inte honom
själv. Sigge var så entusiastisk över sitt
arbete, så helt gripen av förtroende till
sin förmåga och av arbetsglädje. — Se
upp nu ordentligt, ”storebror”, sade han
när de skildes två trappor upp.
Sigge fnös föraktfullt... — Äsch, du
pratar smörja! sade han. Bland kranar-
betarna är jag inte i nån fara. Det
är ni kontorsslavar, som är ute för
fara. En vacker dag faller kanske en
telefonkatalog på skallen på dig.
Kent lyssnade en stund till hissens
vinande, när den lämnade andra vånin-
gen. Nu kunde man inte se mer än
Sigges stora stövlar. Och nu var han
alldeles försvunen. Kent gick långsamt
bort mot Kellys kontor. Det var för
konstigt — alldeles som om de gungat
på vågkammar. När Sigge kände sig
högst uppe på en vågkam, då var Kent
djupt nere i vågdalen. Och när Sigge
stod generad och darrande framför Kel-
ly, var Kent i den bästa tänkbara form.
Det var precis som om de båda inte
kunde vara ovanpå på samma gång.
När Kent kom in på kontoret, verkade
Kelly mindre ansträngd än’ föregående
morgon. — Vi har fått en förstaklas-
sens svetsare, var det första han sade
åt Kent — Gå upp till honom med den
här sektionsplanen så snart du kan.
Och ta med det här till Casey!
Kent startade på färden till byggna-
dens krön. För varje dag som gick, blev
han alltmera hemmastadd”i den. Han
visste nu, vad de olika ljud betydde, som
man ständigt hörde överallt. De verkade
HiIAB:s
lieensfria skjutvapen:
LUFTGEVÄR.
DIANA — pojkarnas gevär. För-
nicklad pipa. Korn och sikte.
Längd 78 cm. Kaliber 41/2 mm
(Pia EMeENer: iKUlOT) 2: vcsesscoc dre dee KESO
DIANA IDEAL. Prima luftge-
vär. Lika föregående men 10 cm
längre och med kraftigare fjä-
der. För pilar -eller kulor,
CAI ASA b 1811 (NER ct ECT EEE OA DÖCE ”Kr 25:
LUFEFTPISKOL:;
Högsta fabrikat. Längd 28 cm.
Tryckpunktsavtryck. Ställbart
spetskorn. Ligger bra i handen Kr 45::
MÅLTAVLOR.
12012: CM PEASUN Aslsiee sier) sj ses) os Kr 0:4
AB HIAB BOX 138057 STHLM
sänd mot postförskott + porto
CET EAS SU TIS e sele else tee UNINTAN SR elsiea
SNRA [Ia GÖS DG NOdER KI SAGLBOGE
Sed BU Ne delrediels a iu VETA
DVAINIEG (15008 siesleivislele ole NS RN
VA CTESS:S 1 oe sjeleisls sisl ole dislelerele TfA 40 a
PILAR FÖR GEVÄR.
100 st 414 mm ...... Kr 6: —
50 st 414 mm ...... Kr 3: 75
DIABOLO-KULOR.
100 st 414 mm ...... Kr 1: —
200 st 414 mm ...... Kr 1: 80
500 st 414 mm ...... Kr 3: 25
20 TEKNIK för ALLA
inte längre hotfulla och hemska på ho-
nom. Liksom Sigge såg han nu ordning
och planmässighet i det hela, inte bara
ett -kaos av wires, säckar och tunnor.
Till och med stegarna hade förlorat nå-
got av den skräck, de förut injagat i ho-
nom. Han såg inte längre från byggna-
den för att se staden gunga djupt ne-
danför sina fötter. Hans ögon var som
fastspikade vid fotsteget närmast ovan-
för hans huvud.
Sjulmaden mellan en byggnad under
uppförande och en blåkopia var den-
samma som mellan ett nytt land och en
karta, tänkte Kent, när han gick över
plattformen. När man satt hemma, var
kartan fullständigt klar och lätt att be-
gripa sig på. Men när man så kom till
ifrågavarande land och hade kartan
framför sig, blev man alldeles förvir-
rad. Det var först när man inte längre
föreställde sig, att bergen skulle vara
bruna, floderna blå eller olika provinser
ljusröda, gula eller gröna, som en karta
blev till verklig hjälp.
Casey och hans lag arbetade som van-
ligt mitt upp i ett öronbedövande larm.
— Det är Jim Radigan, som har det där
fördömda jobbet, sade Casey då han hör-
de, att Kent ville ha tag på svetsaren.
— Han var en duktig nitare förr, innan
han lärde sig svetsa för att kunna bli
något ännu bättre. En sån idiot!
Kent småskrattade för sig själv, när
han gick ner till den sektion, där svetsa-
ren arbetade. Hur de gammaldags ni-
tarna kände gentemot dem som gått över
till att svetsa, hade han redan fått klart
för sig på Teknis. Det var alldeles på
samma sätt som männen för om masten
känt det, då fartygens segel avlöstes av
ångmaskinen som drivkraft.
Svetsaren var en stark och senig man
med händer och ansikte lika garvade och
väderbitna, som skinnförklädet, han bar
på sig. — Tack! sade han, när Kent
räckte honom ritningen. — Det var
bra jag fick den, för i den här avdel-
ningen är jag snart färdig.
Kent såg på hans arbete med största
intresse. Balkens och stöttans ytor var
som sammangjutna och det fanns bara en :
rad märken, stora som knapphålshuvu-
den, som visade var de svetsats ihop. En
blåkritslinje angav, var de närmast föl-
jande svetsningarna skulle äga rum.
Radigan pekade på en reservmask.
— Jag ska strax börja igen, sade han.
Det är nog bäst, att du tar på den där,
om du vill se hur det går till. De flesta
av stålarbetarna är förresten inte in-
tresserade av det.
— Men lita på att jag är det! Kent
sträckte sig ut efter masken. Det är nå-
got, som jag länge längtat efter att få
se. Masken var gjord av någon slags le-
gering, som Kent inte kände till. På
framsidan fanns ett titthål av ett glas,
som var så mörkt att Kent inte kunde
se någonting alls genom det. Han måste
därför ta av sig masken ett ögonblick
för att se vad som hände. Radigan tog
på sig ett par grova handskar och grep
tag om ett skaft med tångkäftar i ena
ändan, vilka en smula påminde om näb-
ben på en and. Sedan stack han en
järntråd in i ”näbben” och böjde den.
— Det är elektroden, sade han till Kent. ’
Det är bara ett stycke vanlig järntråd,
men när jag fäster det vid byggnadens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
