tFELLESENS BATTERIER = SS tid, hade blivit löstagna, och den kvällen var Kelly och jag nästan säker på att det var någon, som arbetade bara ett par våningar ovan för oss. Tonetti, hiss- pojken, måste ha varnat dem, för de kom undan, utan att vi fick syn på dem. Men de hade inte mycken tid på sig och glöm- de en skruvnyckel med långt handtag. Det stod ett B på handtaget. Många tar förstås med sig verktyg till en arbets- plats från en annan, så jag kunde natur- ligtvis inte vara alldeles övertygad, men jag var tämligen säker på min sak. — "Tog Ni skruvnyckeln hem med Er den kvällen? frågade Kent. — Ja, men hur i all världen vet du det? — Därför att Sigge såg Er, sade Kent och berättade för Briggs, hur Sig- ge hade sett svetsningen från Mrs. Wai- nes pensionat. Han hade inte hunnit mer än till halva historien, när tanken på att han inte visste, var Sigge var, slog igenom hans värkande huvud. — Men Sigge? Var i all världen är Sigge? Briggs skakade på huvudet och såg mera bekymrad ut än någonsin. — Jag tyckte jag hörde honom ropa, när de körde ned oss i hissen, men jag är inte säker på det. Jones stod alldeles fram- för mig och jag kunde inte heller se nån- ting med den där över huvudet. Han nickade mot en hopskrynklad säck som låg på golvet på ett par stegs avstånd. Kent sade ingenting. Vad kunde ha hänt Sigge? Vad hade han trasslat sig in i, när han kom fram till den mörka byggnaden? Hade han blivit skadad? — Hör på, Mr. Briggs, Kent vred sig och arbetade på att resa sig upp, medan han talade. Vi måste se till, att vi kan komma härifrån och hjälpa Sigge. — Ja, men hur? A.. Köp från början spik, som håller sig rak — vass spik, som tillver- kas av prima material. TAWI-SPIKEN från B. HALMSTADS SPIK. & TRÅDVERK TAGE WIBERG AB Telefon 135811 MK SG og 20 TEKNIK för ALLA GÖTEBORG Telefon 136811 Kent hoppade jämfota på sina bundna fötter fram till dörren, varje hopp gjor- de ont i hans huvud. När han kom dit, kunde han se långo röda skråmor på : skenbenet, där repen hade skurit in i huden. Han försökte med dörrhandta- get. Repen skar sig in i hans handled, men dörren förblev stängd. i På ett eller annat sätt lyckades det ho- nom att komma fram till väggen under fönstret. — Låt oss slå 'sönder glaset, sade han. Men när han lyfte sina sam- manbundna händer nådde han inte upp till fönsterkarmen en gång. — Vad ska vi ta oss till? sade han och vände sig om mot Briggs, alldeles utom sig. Vi måste göra nånting. Briggs skakade på huvudet. — Om vi bara hade nånting, som vi kunde skära sönder repen med. Men som det är ... Han sträckte modlöst fram sina bundna handleder. : Plötsligt fick Kent en idé. — Hör på, sade han, Er sågbladsbit! — BSågbladsbit? Vad för en såg? — En bit av ett sågblad, ett halvt stycke av ett blad, som ser ut, som om det precis skulle passa ihop med en an- nan bit, som Swensson hade. Hans bit har jag ännu kvar i fickan. Nu var det Briggs tur att skratta. — Den saknades dagen efter du hade kommit på kontoret, sade han. Och jag var bergsäker på att du hade tagit den för att ge den tillbaks åt ägaren. Jag hittade den på en nitningsplattform, men jag kunde ju inte veta, vem det var som hade förlorat den. Repen skar sig allt djupare in i Kents hud, när han satte sig ned vid sidan av Briggs, men ett ögonblick senare famlade Briggs med sina sammanbundna händer i Kents fic- ka. Ett slag såg det ut, som om repet skulle hindra honom att komma ned till botten på fickan, men han drög och sträckte sina händer, tills huden gick i stycken. — Nu har jag -den, sade han och drog ut sågbladsbiten mellan tum- men och pekfingret. — Jag skall börja vid din handled, sade han till Kent, sträck fram händer- na! Briggs sköt. sågbladsbiten fram och tillbaka över repet, som band ihop Kents handleder. Det var mycket besvärligt, därför att han måste göra det med sina egna, hårt sammanbundna händer. — Han kan inte göra det tänkte Kent, men Briggs fortsatte oförtrutet. Under lop- pet av kort tid hade en liten hög repsmu- lor bildats på golvet och ett par minuter efter kunde Kent spränga det halvt av- sågade repet. Hans händer var fria. Kent tog nu sågbladsbiten från Briggs och började bearbeta repet om dennes handleder. Nu gick det mycket lättare och kort därpå kunde de lösa upp de knutar, som höll fast repen om deras anklar. Kent sprang fram till dörren, men inte ens med sina fria händer kun- de han vrida om handtaget bråkdelen av en centimeter. Låset rörde sig icke. — Det enda är fönstret, sade han, vi måste slå sönder det. : ; 3 — Med vad då? — Med våra händer, förmodar jag. Kent gick fram till fönstret. — Vi måste klara upp, hur det står till med Sigge. Briggs kom fram till honom och lade en hand på hans axel. — Gör det inte, sade han, du kan skära dig fruktans-