Av EVE CURIE FÖRETAR D et finns i Madame Curies liv en sådan mängd stora drag, att man vore frestad att berätta hen- nes historia som en legend. Hon är kvinna, hon tillhör en förtryckt nation, hon är fattig, hon är vacker. En oemotståndlig kal- lelse manar henne att lämna sitt land, Polen, för att bedriva studier i Paris, där hon under många år lever ett liv i ensamhet och veder- mödor. Hon möter en man, vilken liksom hon själv, äger snille. Hon blir hans maka. Den lycka, som Präg- lar deras äktenskap, är enastående i sitt släg. Genom oerhörda, länge fruktlösa ansträngningar upptäcka de omsi- der ett ämne, som tycks besitta trollkraft — radium. Ur deras upptäckt framspringer icke endast en ny vetenskap, en ny filosofi: den skänker även männi- skorna ett vapen vid bekämpandet av en ohygglig sjukdom. I samma stund de båda makarnas vetenskapliga seger sprids på ryk- tets vingar över världen, drabbas Marie av olyckan. Hon berövas sin underbare följeslagare och kamrat genom dennes bråddöd. Behärskande sin hjärtesorg och sitt kroppsliga lidande fullföljer hon ensam sin uppgift och bringar den vetenskap, hon med sin make skapat, till en glänsande fullbor- dan. Hela hennes återstående liv blir ett enda, aldrig avbrutet givande. Åt krigets sårade skänker hon sin hän- givna vård och sin hälsa. Senare skänker hon sin vägledning, sin ve- tenskap åt sina disciplar, framti- dens vetenskapsmän, vilka från världens alla väderstreck samlas omkring henne. 18 TEENIK för ALLA Efter väl förrättat värv dör hon, utmattad av ansträngningar. Rikedom har hon avvisat. He- dersbevisningar har hon mottagit med likgiltighet. Det skulle ha varit en brottslig handling av mig att söka utsira his- torien om detta sällsynta och hjäl- temodiga livsöde med uppdiktade prydnader. Jag har icke berättat en enda anekdot, om vars äkthet jag icke varit övertygad. Jag har icke fa N PEN" NOYCA FÖLJETONGEN BERATTEESEN OM R ABICMS UPPTACKARE BOR JARIFAR SE 2 r ändrat ordalydelsen av ett enda vik- tigt utlåtande. Inte ens färgen på en klänning har jag funnit på. Allt har ägt rum, så som jag återgivit det. Varje anfört ord har uttalats. Min intagande och fint bildade polska släkt och främst inom den min mors äldsta, mycket avhållna syster och vän, Madame Dluska, är jag stor tack skyldig för värdefulla brev och muntliga berättelser om min mors ungdom. För att frammana och skildra se- nare år av hennes liv har jag haft hjälp av de personliga papper och korta biografiska anteckningar, som Marie Curie själv efterlämnat, av oräkneliga officiella urkunder, av brev och muntliga skildringar, lämnade av franska och polska vän- . ner, vilka jag inte nog kan tacka, samt slutligen av min syster Iréne Joliots och min svåger Frédéric Jo- liots, samt mina egna erinringar och minnen. Jag skulle önska, att de, som läsa denna bok, aldrig inför själva skild- ringens flyktiga växlingar förlorade ur sikte det, som hos Madame. Cu- rie är mera sällsamt, till och med, än hennes verk och det romantiska i hennes livsöde: hennes karaktärs oföränderlighet, hennes intellekts omedgörliga, haälsstarriga ihärdig- het, offret hon bragte av sitt eget väsen, vilket endast förstod att skänka, men som saknade förmå- gan att mottaga. Själen, med ett ord, vars sällsporda renhet varken den mest lysande framgång eller oblida öden någonsin förmått för- dunkla. Emedan hon ägde en sådan själ, har Marie Curie utan minsta sak- nad visat ifrån sig alla de förmåner, vilka erkända snillen kunna utvin- na av sitt världsrykte. Behärskad av en medfödd rätt- rådighet och skygghet, plågades hon av att spela den roll världen krävde av henne på grund av hen- nes ryktbarhet. Ända till sin död förblev hon oförmögen att visa tom- ma yttringar av förtrolighet och älskvärdhet, en falsk, antagen ton av myndighet och oäkta anspråks- löshet. Hon förstod ej att vara ryktbar. Mir mor var trettiosju år vid min födelse. Då jag blivit stor nog att riktigt känna och förstå henne, var hon en åldrande och ryktbar kvinna. Och likväl är det ”den ryktbara vetenskapskvinnan”, som är mig den minst förtroliga, antagligen på grund av att medvetandet om den- na ryktbarhet inte sysselsatte Marie Curies sinne. Däremot förefaller det mig, som om jag städse levat med den fattiga studentskan, Marya Sklodowska, som långt innan jag blev född dval- des i en värld av framtidsdrömmar. Det är denna unga flicka Marie ännu 1 dödsögonblicket liknade. En lång, hård och lysande bana hade varken förmått öka eller minska hennes värde. Den hade lika litet lyckats förvandla henne till ett hel- gon, som den förmått förringa hen- nes själs adel. Hon var på denna sin sista levnadsdag lika öm och mjuk, lika halsstarrig, blyg och in- tresserat nyfiken på allt, som vid upptakten till hennes då ännu Helt obemärkta bana. Har Ni några tekniska problem,