a STRÄNGAR nn METALLSKIVA — L STYRBLECK STVRPINN JA BOTTEN , FRAMSTYCKE Resonansbotten består av c:a 6 mm tjock plywood, eller ännu bättre av absolut kvistfri granfaner. Resonansbottens fastlimning måste göras med största omsorg så att ej minsta ojämnheter eller glapprum uppstår vid fogarna. Lika om- sorgsfullt måste stallet limmas fast på resonansbotten. På stommens botten omedelbart framför den sneda balken lim- mas en list i vilken styrblecken fästas. Denna list klädes med filt innan styrblecken sättas fast. Se fig. 2. Tangenternas bortre ända skola vila på denna filt, och vid spelning kunna falla absolut ljudlöst ner i viloläge. På samma sätt klädes den främre listen med tunn filt, över vilken tangenterna skola röra sig. Se fig. 2. När stommen är färdig och alla limskarvar äro absolut torra, börjar man fastsättandet av strängarna. Strängarna bestå av s. k. pianotråd, något grövre sort för bassträngarna än för diskanten. Man börjar fastsättandet med den kor- taste strängeh längst in i instrumentet. För att erhålla så starkt ljud som möjligt, bör man göra klavikordet dubbel strängat, d. v. s. för varje ton anslås samtidigt två lika stämda strängar. De skola sitta c:a 3 mm från varandra. För varje par strängar som fastsättas lägges motsvarande tangent in, och ' platsen för anslagsskivan mätes ut. Anslagsskivan passas till och provas in så att den får den rätta längden och det rätta läget, och man bör observera att båda strängarna skola anslås absolut samtidigt, då annars ett ”klibbigt” ljud uppstår. Först sedan alla strängar äro infästade och tan- genterna äro försedda med anslagsskivor, flätas ett tunt filtband in mellan strängarna, dels omedelbart intill den sneda fästbalken, dels mellan stallet och stämskruvarna. Des- sa filtband äro till för att strängarna omedelbart skola sluta ljuda så snart en tangent återgår i viloläge. Man bör vara mycket noggrann med denna detalj. Då en tangent slås an (tryckes ner och bibehålles nertryckt) skall strängen (dubbelsträngarna) vibrera mellan anslagsskivan och stallet. När man kommit så långt vid byggandet av klavikordet gör man en intressant upptäckt: Som tidigare nämndes har: det moderna pianot slagit ut klavikordet på grund av att klavi- kordet är för svagt i tonen. Men däremot har klavikordet andra egenskaper, som pianot saknar. Har man slagit an en ton på ett piano finns det ingen möjlighet att efteråt ändra karaktären på ljudet, man kan endast låta tonen ljuda längre 'eller kortäre stund. Med klavikordet kan man däremot åstad- komma vibrato, som t. ex. vid fiolspel. Genom att trycka tangenterna djupare, höjes tonen och genom att ”gunga” eller vibrera med handen får man tonen att vibrera, eller ”svälla”. Man måste dock alltid spela legato (dröjande, med någon vila på varje ton) och snabba passager kunna ej åstadkom- mas på klavikord. Vibratot bör givetvis användas med ur- skillning, då annars missljud uppstår. Stämningen tillgår på så sätt att man slår an en tangent toch håller den neutralt nertryckt medan man med en skruv- mejsel spänner strängen till önskad tonhöjd. Skruvmejseln kan lämpligen förses med ett mässingsrör som skall sticka något utanför mejselns egg. På så sätt är det lätt att kvar- hålla mejseln i rätt läge vid stämmandet. Över tangenterna placeras en trälist alldeles bakom de svarta tangenterna och på sådant sätt att den ej hindrar tangenternas rörelser. På denna list kan man fästa ett not- ställ om man så önskar. Detta bör då vara nerfällbart, så att locket kan stängas. i Sist fastsättes locket med gångjärn. Locket skall vara så stort att det helt täcker klavikordet då det är stängt. Under spelning bör man ha locket öppet enligt fig. 1 för att erhålla så starkt ljud som möjligt. ' Vid målningen av klavikordet kan man tänka på att det ju ej är nödvändigt att de svarta tangenterna absolut måste vara svarta. De kunna t. ex. målas röda, och i så fall kan man också måla lockets insida i denna färg. Tangenterna kan man klä över med celluloid eller liknande material för att undvika deras nötning. 2, FR LÅ NA) Joy ES Fig. 4. Fig. 5. TEKNIK för ALLA = 39