Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Intet är nytt under solen, av T. A. - På skolbänken hos Scania-Vabis, av Yngve Norrvi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
På skolbänken...
(Forts. fr. sid 15.)
Men för att återgå till Scania Vabis sko-
la; tycker ni att den artar sig till att bli
vad ni från början tänkt er? |
— Vi har hållit på ett år, och andra
kullen lärlingar har just installerats.
För min del tycker jag, att organisatio-
nen håller vad den lovat.
— Det låter höra sig. Hur är skolan i
stora drag organiserad?
De praktiska undervisningen är så
lagd, att lärlingen den första tiden i
varje gren av yrket får börja med vissa
övningsarbeten. En övningsserie med sti-
gande svårighetsgrad finnes utarbetad
för filning, svarvning, smidning o. s. v.
Efter en viss tid får lärlingen övergå
till att utföra vissa detaljer ur företa-
gets produktion. Inga större serier före-
komma. Först och främst utföras detal-
jer till företagets verktygsavdelning, och
det praktiska arbetet är överallt lagt så,
att det motsvarar de verkliga förhållan-
dena ute i verkstaden. Den teoretiska un-
dervisningen ägnas under första och an-
dra året 6 timmar pr vecka och upptar
yrkesritning, matematik och teknologi
samt skyddslagstiftning, yrkeshygien,
planering och arbetsstudier.
För att vänja pojkarna vid olika slags
arbeten sker en systematisk omflyttning
efter vissa tider från en maskin till en
annan, från fräs till supportsvarv, till fil-
bänk, smedja, revolversvarv, borrmaskin
0. S. Vv., och när cirkeln är fullbordad
börjar man på nytt för att repetera.
Efter två års lärotid med successivt
försvårade arbeten, flyttas lärlingen ut
på den ”riktiga” verkstaden, där han får
praktisera vid olika maskiner och i olika
arbetsmoment under ständig förflytt-
ning. Det är först under fjärde och sista
året, som han får specialisera sig på den
yrkesgren, som han har lust och fallen-
het för. Under hela tiden står han under
uppsikt av yrkeskunnigt folk, som under-
visar och hjälper honom till rätta. Först
och främst fästes avseende vid nog-
grannhet och precision, i andra hand vid
hastigheten. Den kommer med tiden.
— Vad kostar en sådan här kurs?
— Bolaget tar för sin del ingenting
betalt för undervisningen, så enda kost-
naden går egentligen till mat, husrum
och kläder. Till varje elev utbetalas
flitpenning, som under första halvåret
uppgår till 14 öre i timmen och succes-
sivt ökar för varje halvår till 61 öre un-
der de två sista. Vid kontraktets under-
tecknande avsätter bolaget för varje lär-
lings räkning 120: — kr. Detta belopp
jämte ett tillägg, beräknat efter 2 öre
pr avlönad timme tillfaller lärlingen så-
som gratifikation då han genomgått kur-
sen.
Och nu äro vi kanske mogna för en
titt på själva skolan. -
Vi börja rundvandringen uppifrån. Yr-
kesskolan är inrymd i en särskild
byggnad i tre våningar, av vilken den
översta tjänstgör som lektionssal. Där
finns stabila bord och stolar, den obliga-
toriska svarta tavlan, en radioapparat,
skrivmaskin och skåp för ritningar och
materiel. Ett särskilt litet rum med
glastak och åtminstone två väggar av
18 TEKNIK för ALLA
glas tjänstgör som ritateljé med alla de
moderna finesser, som en sådan fordrar.
En trappa ned finnas tvättrum, toalet-
ter, klädskåp och matsal med värmeskåp
för medhavd matsäck, och i bottenvånin-
gen slutligen hitta vi den minst sagt im-
ponerande maskinhallen med alla dess
dyrbara och sinnrika maskiner. Och där
hitta vi också bortåt femtitalet pojkar i
åldern 14—17 år, skolans första och an-
dra årskurser, i febril verksamhet vid
svarvar och filbänkar, städ och fräsar.
Lokalen är ljus och rymlig, och man
frapperas omedelbart av den ordning och
reda som här råder. Det syns att poj-
karna trivs med parollen: var sak på sin
plats och jag på min, arbetet på sin tid
och den ungdomliga glädjeyran på sin.
Varje maskin är direktdriven, och de
stora och bullrande och allt annat än
ofarliga remtransmissionerna äro bann-
lysta.
en förste av dessa blivande virtuoser
vid svarv och skruvstäd, som vi närma
oss med kamera och anteckningsblock,
heter Nils Lindkvist, är född 1925 och
har nyss börjat på skolan. Trivs han?
Joodå, utmärkt. Fast det är ju litet
ovant att vara så långt borta från hem-
met och föräldrarna.
Långt borta? Och så får vi veta, att
Nils Lindkvist har sitt hem i Åmål. Det
var något nytt. Naturligtvis höllo vi för
givet, att samtliga pojkar på den här
Intet är nytt under solen.
Degligen läsa vi i tidningarna om un-
dervattensbåtar. Att tanken på såda-
na är gammal har redan tidigare nämnts
i en artikel i TfA. Den ovan återgivna
bilden är från år 1488 och visar, att man
redan då spekulerade över att lösa pro-
blemet att färdas under vatten. Det
framgår inte av vilket material man
tänkt sig, att farkosten skulle vara till-
verkad, men att man insett nödvändig-
heten av att ordna med lufttillförsel ge-
nom en slags slang framgår av bilden.
Närmast bör kanske apparaten jämföras
med nutidens undervattensklockor eller
dykarklockor, med vilkas tillhjälp havs-
djupen nu vetenskapligt utforskas.
Människans nyfikenhet och strävan att
komma naturens hemligheter på spåren
har i alla tider varit en av de kraftigas-
te drivfjädrarna för uppfinnandet och
utfunderandet av nya tekniska hjälpme-
del.” "Sedan kräves det en mängd olika
uppfinningar och konstruktioner, kanske
på helt andra områden, som samman-
lagda så småningom kunna ge proble-
mets lösning, så att apparaten blir prak-
tiskt användbar. DR
skolan voro från Södertälje-trakten, men
så är inte alls fallet.
Medarbetaren vänder sig med en oför-
stående blick till ingenjör Spjelkavik,
och denne förklarar, att det är inte alls
något tvång, att lärlingarna på den här
skolan skall vara från trakten kring Sö-
dertälje, även om största delen rekryte-
ras därifrån.
Vid en invecklad, glänsande stålma-
nick, en hypermodern revolversvarv står
en sextonåring och lagar till små stål-
käglor med urtag och tappar och fines-
ser. Delar till Scania-Vabis motorer. Pre-
cisionsarbete. Med högsta tillåtna mått-
variation av 3/1000 millimeter. Svårt i
början, men yrkeslärare Eriksson, som
är gammal i gamet, lär snart sina adep-
ter de rätta handgreppen.
I den lilla men naggande goda smedjan,
där det finns både gaseldade härd-
ugnar och andra förnäma saker står
Åke Eklund från Vallvik invid Söder-
hamn och försöker sig på konsten att av
en bit rundstål trolla fram en bra skruv-
mejsel. Yrkeslärare Johansson står vid
sidan om och lär bort vad han kan, och
det är inte det lilla, och så småningom
börjar stålbiten anta formen av en
skruvmejsel, som i sinom tid skall för-
ses med ett nummer och läggas prydligt
och ordentligt i något fack i skolans väl-
skötta verktygsförråd.
Stig Carlin från Södertälje är för
ögonblicket i färd med att skarva ihop
två järnbitar med tillhjälp av en väl-
justerad gassvetslåga, och den saken går
utan inblandning från ”överheten”.
Unge herr Carlin sköter tråd och låga,
som om han aldrig gjort annat. ;
Bakom en svarv av ansenliga dimen-
sioner skymta vi en ljus kalufs och ett
energiskt för att inte säga sammanbitet
pojkansikte. Då vi anse, att den där
ljusa kalufsen befinner sig ovanligt nära
golvet, eller kanske rättare sagt en aning
längre från taket än vad hårtotten på
en ordinär svarvare bör sitta, kliva vi
närmare och bekanta oss med fjorton-
årige Lennart Engkvist från Södertälje,
som knappast kan slita sig från den
snurrande järnbiten i svarvchucken.
Unge Lennart är lika pigg som han är
liten. Har nyss börjat på skolan, trivs
så han knannast vill gå hem om kväl-
larna och har blivit skolans förklarade
gunstling. Som tack för den trevliga be-
kantskapen får ung Lennart pryda vec-
kans TfA-omslag.
ch så fortsätta vi ronden i denna sko-
la, där unga svenska pojkar med flit
och ambition gå in för att lära sig ett
fint och förnämt yrke. Ingenjör Spjelka-
vik, yrkeslärarna, lärlingarna och hela
företaget äro nöjda med den, och vi är nöj-
da för att vi fått stifta närmare bekant-
skap med en så vettigt och klokt orga-
niserad institution, som låter en ana väl-
diga framtidsperspektiv inom svensk in-
- dustri och yrkesskolning.
Scania Vabis har fått blodad tand. I
dagarna påbörjas en ny yrkesskola inom
företaget, en fyraårig kurs i gjuteritek-
nik, organiserad efter samma principer
som den mekaniska skolan. Och inte nog
med det, man har också anordnat kvälls-
kurser för redan anställda arbetare inom
företaget, vilka skolas för andra upp-
(Forts, å, sid, 23.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
