(Forts. från föregående n:r). Knappt hade djuret försvunnit, förr- än marsinvånarna dök upp. I dag var de bara sex. På fartyget beslöt man att inte ta på de hermetiska dräkterna utan i stället iföra sig ytterrock och hatt och skydda ansiktet mot kölden med masker i stil med dem rmarsinvånarna bar. Liksom dagen förut växlade Jorden och Mars hälsningar med uppsträckta armar. Marsinvånarna studerade grund- ligt handskarna, som jordvarelserna ha- de på sig; åt hattarna drog de på mun- nen. Alla hade tagit på sig det bästa de hade. Hardman var utom all kon- kurrens; han bar frack och hade till och med hängt på sig sin kubanska orden. I denna skrud hade han tydligen större självaktning än annars. Marion bar en förtjusande lilafärgad klänning. Hen- nes päls av gråverk väckte marsinvå- narnas stora intresse. Doktor Sternborn lämnade fartyget sist och låste ordentligt efter sig, så att 20 TEKNIK för ALLA ingen skulle kunna ta sig ombord, medan de var borta. Fartyget erbjöd ju fort- farande den enda möjligheten för dem att återvända till jorden — om man inte på Mars visste något finurligare sätt att färdas genom rymden. Marsinvånarna gick före och visade vägen. Man följde en femtio meter bred chaussé, vars yta föreföll metallklädd. Vägen skulle varit idealisk för biltrafik, men de såg inte ett fordon på hela ti- den. Möjligen var detta en förbindelse- led mellan den stad de såg ett stycke bor- ta och någon annan metropol på plane- ten. Längs vägen låg en kanal, som var tillfrusen; endast mitt på dagen, när solen stod i zenit, bildades litet fuktig- het på isen. Mellan kanalen och vägen växte några tynande, förkrympta bus- 00 cv VLADIMIR SEMITJOV ; TfÅ:s FÖLJETONG kar. På andra sidan utbredde sig öknen så långt ögat såg, orangefärgad och slät som ett golv. Framför dem reste sig glashusen. En -"”-raftigt tilltagen port ledde in i staden. Där väntade en annan grupp marsinvå- nare, som med intresse betraktade jord- varelserna. Alla lyfte händerna, och våra vänner besvarade hälsningen. Genom porten kom man in i ett par stora genomgångsrum och därefter i en vidsträckt hall, där alla befriade sig från sina masker. Luften föreföll här vara av ungefär samma beskaffenhet som på jorden. Men på Mars fick man den inte gratis, där var den ingen ”fri nyttighet”, utan måste framställas på konstlad väg. Här såg man också säll- synta växter med tjocka stammar och breda blad; man fick därigenom ett in- tryck att befinna sig i ett gigantiskt växthus eller en vinterträdgård med al- léer, dammar och fontäner. Utefter vä- garna löpte rullande trottoarer. En av marsinvånarna vände sig till några mötande och sade något, pekande på doktor Sternborn och hans kamrater, varpå infödingarna lät höra ett strup- > "ljud och gjorde ”hands up”. TIGERBRON TfA:s nya följetong börjar i nr 11 sx, Den genomskinliga staden var inde- vlad i regelbundna kvarter, som skildes — åt av gator och stora öppna platser. Just nu lyste solen med full glans ge- nom taket. Utefter gatorna låg mindre hus med balkonger och små förgårdar; det var tydligen bostadshus. Här låg en hel stad liksom under en glaskupa. Här och där i parkerna såg man statyer och andra skulpturverk, men ur jord-