a NE TfA:s FÖLJETONG: Berättelsen om radiums upptäckare av Eve Curie (Började i nr. 48) Det sällsporda intresse, som de forsk- ningar väckt, vilka här komma att dryf- tas, har lockat hit den vetenskapliga världen. Den gamle doktor Curie, Pierre Curie och Bronia ha slagit sig ner bland stu- denterna, längst ner i salen. I deras närhet ses en skara unga flickor, som samtala glatt och ivrigt. Det är Maries elever ur Séevres-seminariet, som infun- nit sig för att hylla sin lärarinna. De tre examinatorerna sitta svart- klädda bakom ett långt ekbord. I tur och ordning framställa de sina frågor. Först A. M. Bouty, därefter Maries första lä- rare, professor Lippmann, med sina för- finade och besjälade drag och sist M. Moissan, ärevördig i sitt jättestora skägg. Marie svarar med dämpad röst. Då och då ritar hon på svarta tavlan med den krita hon håller i handen en schematisk framställning, eller uppteck- nar en grundläggande formel. I torra och kortfattade tekniska ter- mer = utlägger hon resultatet av sina forskningar, men dessa torra termer äga en underlig förmåga att för alla dessa gamla och unga vetenskapsmän fram- trolla den inspirerande bilden av en av seklets största upptäckter. Vältaliga utsvävningar gillas icke av lärda män. De medlemmar av den ve- tenskapliga fakulteten, som samlats för att tilldela Marie hennes doktorsgrad, komma i sin ordning att bruka enkla, föga glansfulla ord, men då man nu ef- ter mer än trettio år genomläser refe- ratet av denna disputation, erfar man med rörelse, att just deras enkelhet för- länar dem ett sällsamt värde. Det är professor Lippmann, det lärda samfun- dets president, som uttalar de traditions- mässigt formulerade orden: ”Paris” universitet tilldelar eder titeln av ”docteur &s sciences physiques', med betyget laudatur.” Då åhörarnas dämpade applåder för- stummats, tillägger den gamle universi- tetsprofessorn med blyg röst, enkelt och med välvilja: — I juryns namn ber jag att till er, madame, få framföra våra lyckönsknin- gar. 183 TEKNIK för ALLA För snillet liksom för den anspråks- lösaste forskare på vetenskapens fält följa ceremonierna vid dessa examina samma enkla, allvarliga ritual. Ingen anledning finns att ironisera häröver. De ha sin värdighet och sin givna stil. Ld Någon tid före Maries disputation och innan = radiumtillverkningen såväl i Frankrike som i utlandet ännu tagit någon större omfattning som industri, fattade Pierre och Marie ett beslut, vid vilket de själva inte fäste stor betydelse, men som kom att utöva ett avgörande inflytande på deras kommande liv. Genom att rena pechblende och isolera radium har Marie uppfunnit en teknik och skapat en tillverkningsmetod. Alltsedan radiums terapeutiska egen- skaper blivit kända, började radioakti- va malmarter eftersökas överallt. Ex- ploateringar planerades i olika länder, framför allt i Belgien och i Amerika, men fabrikerna kunde inte framställa det hemlighetsfulla ämnet utan att de- ras ingenjörer sattes i tillfälle att lära känna uppfinnarnas hemliga tillväga- gångssätt vid beredningen av rent ra- dium. En söndagsmorgon i det lilla hemmet vid Boulevard Kellermann förelägger Pierre sin hustru dessa spörsmål. Post- budet har nyss avlämnat ett brev från USA. Pierre har uppmärksamt tagit del av dess innehåll, varefter han vikt ihop det och lagt det ifrån sig på skriv- bordet. ; — Vi måste tala litet om vårt radium, Marie, säger han i lugn ton. Det lider inte längre något tvivel om att radium- industrien snart kommer att vinna stor omfattning. Jag har nyss fått ett brev från Buffalo, där tekniker äro angeläg- na att grunda en exploatering. De be mig om upplysningar. — Säger du det! svarar Marie, utan att visa något större intresse för sa- ken. — Vi ha att välja mellan två alterna- tiv, fortsätter Pierre. Antingen kunna vi utan några restriktioner ge dem vå- ra forskningsresultat och upplysa dem om de procedurer vi uppfunnit för iso- leringen av radium. Marie nickar endast, halvt tankspridd. — Ja visst, säger hon instämmande: — Eller också, fortsätter Pierre, kun- na vi anse oss vara uppfinnare och äga- re till radium. I detta senare fall böra vi, innan vi offentliggöra de metoder du använt vid behandlingen av pechblende, taga patent på denna teknik och tillför- säkra oss rätten till radiumtillverknin- gen över hela världen. Pierre bemödar sig att framställa sak- läget helt objektivt. Han rår inte för, om hans tonfall får en nästan omärk- lig anstrykning av förakt, då han ut- talar sådana för hans tunga ovana ut- tryck som ”taga patent” och ”tillför- säkra oss rätten”. Några ögonblick överväger Marie un- der tystnad sin makes ord. Därefter sä- ger hon: — Det är inte tänkbart. Det skulle strida mot vetenskapens anda. Pierres allvarliga drag lysas upp, men för att ha riktigt rent samvete fort- sätter han tankegången. — Jag delar din åsikt, säger han, men jag vill inte, att vi tanklöst skola fatta ett sådant beslut. Vårt liv är hårt och hotar att förbli så i framtiden också. - Vi ha ett barn. Vi få kanske flera. För dem och för oss representerar ett sådant patent mycket pengar, stort välstånd. Det skulle tillförsäkra oss ett bekym- merfritt liv. Vi skulle inte längre be- höva splittra vår tid på tidsödande be- fattningar. Och så nämner Pierre med ett litet skamset skratt den enda fördel, från vilken han finner det svårt att avstå: — Vi skulle också ha råd att skaffa oss ett förstklassigt laboratorium. . Maries ögon uttrycka inte längre lik- giltighet. Hon överväger sakligt de materiella fördelar de kunde vinna, men nästan genast avvisar hon varje tanke på dem: — Det är ju seden, säger hon, bland oss fysiker, att vi utan restriktioner of- fentliggöra våra forskningsresultat. Om nu vår upptäckt visar sig äga industri- ella och kommersiella framtidsutsikter, så beror detta av en ren slump. Vikunna inte draga fördel därav, och vårt radium kommer ju dessutom att tagas i bruk som medel mot en sjukdom. Jag inser inte, hur vi skulle kunna vilja draga personlig vinning av vår upptäckt. Det är inte i avsikt att övertala Pierre som hon yttrat sig. Hon förstår allt- för väl, att det endast är av samvets- grannhet han nyss talat om patent. Vad hon sagt överensstämmer helt med Pier- res egen åsikt om de förpliktelser veten- skapen ålägger sina tjänare. I rummets tystnad hörs åter Pierres röst. Likt ett eko av Maries ord uppre- par han: : — Det skulle strida mot vetenskapens anda! : Han drar en suck av lättnad, och så tillägger han: i ; — Jag skall redan i kväll skriva till de amerikanska ingenjörerna och ge dem de upplysningar de begära. ”I samråd med mig”, skriver Marie tjugo år senare, ”avstod Pierre från att draga materiell fördel av vår upptäckt. Vi togo intet patent, och vi ha utan re- striktioner offentliggjort resultaten av våra forskningar, liksom även de proce- durer vi använt oss av vid vår radium-