Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Saltsyra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SALTSYRA
altsyra är den redan av alkemisterna
på 1600-talet kända vattenlösningen
av gasen klorväte, HCI. Johann Rudolf
Glauber (1604—1668) var den förste,
som framställde saltsyra. Han erhöll sy-
ran genom att behandla koksalt med
svavelsyra och betecknade den som en
dyrbar mineralsyra. Först Davy lycka-
des emellertid 1810 klara upp dess sam-
mansättning.
Saltsyran har ur teknisk synpunkt
haft ett märkligt öde. Till en början
erhölls den vid fabriksmässig framställ-
ning av natriumsulfat för sodatillverk-
ning (Leblanc 1791) som en besvärlig
och alls icke önskad biprodukt under
flera årtionden. Sodafabrikationen på
den tiden åstadkom nämligen trots höga
skorstenar väldiga gasmoln, vilka inte
bara förpestade luften i omgivningen av
fabriken utan även fördärvade växtlig-
heten inom vidsträckta områden. En
engelsk lag av år 1863 försökte åstad-
komma en förändring i förhållandena,
därigenom att fabrikerna tvingades låta
förtäta saltsyreångorna. De samtida
tyska sodafabrikerna, som då ännu var
relativt anspråkslösa, försökte sig på
liknande metoder. Snart visade sig nyt-
tan av den genom förtätning av ångor-
na utvunna saltsyran såtillvida, att
man snabbt började tillgodogöra sig den-
na för framställning av klor och klor-
kalk för användande till blekmedel.
Den 1890 påbörjade raska utvecklin-
gen av kloralkalielektrolysen med dess
stora klorproduktion minskade betänk-
ligt saltsyrans användning, under det
att avsättningen för natriumsulfat vis-
serligen vacklade men på det stora hela
ändå behöll sin position. Åren innan
förra världskriget kännetecknades där-
för isynnerhet av den ständiga oron för
saltsyrans försäljningsmöjligheter. Un-
der tiden intill 1918 växte sig å ena si-
dan elektrolysklorindustrien stark, åå
andra sidan började på grund av kali-
industrien stigande mängder natrium-
sulfat ur kieserit och stensalt att upp-
träda i handeln. Av denna anledning
visade det sig snart, tvärtemot tidigare
förhållanden, både lönande att använda
överskott av klor till saltsyreframställ-
Fig. 1. Hargreaves-anläggning
tr
ST
f å
Från att ha varit en avfallspro-
dukt har saltsyran blivit en ytterst
värdefull råvara inom den tek-
niska industrien. Här nedan berät-
tas om de metoder, man använder
sig av för att för framställa denna
syra. ;
VN S
ning medelst vätgas, och att för direkt
saltsyrefabrikation bruka stensalt och
svavelsyra.
SS
häc|
2 Klor.
Väte. — —
| (
r J
LA
2
Fig. 2. Saltsyre- 3
brännuwre. k
Framställningssätt
Qaltsyreindustrien av i dag känneteck-
’” nas således lika mycket av båda dessa
metoder: Sönderdelning av stensalt me-
delst svavelsyra samt syntetisk fram-
ställning medelst klor och väte.
Reaktionen mellan stensalt och svavel-
syra förlöper över bisulfat enligt föl-
jande formler:
NaCl + H2S04 = NaHS04 + HCI
NaCl + NaHS04 = Na2S04 ’– HCl
RR
Pr + OR
Delvis användes ännu de gamla ’ sul-
fatugnarna, i vilka gjutjärnsskålar är
inmurade i slutna valv av chamottete-
gel. Skålarna kan ha en diameter av
ung. 3 m, en tjocklek på 18 cm och ett
djup på c:a 60 cm, och valvet är försett
med ett avloppsrör av chamotte för av-
gående gaser samt en lucka. När salt-
syreutvecklingen i ugnen börjar minska,
öppnas ugnsluckan, och beskickningen i
ugnen överföres till en närstående muf-
felugn för efterglödgning under omrör-
ning för hand (temp. 700-—800?). Upp-
hettningen av båda ugnarna sker genom
direkteldning.
Det färdiga natriumsulfatet, vanligen
endast kallat sulfat, uttages ur ugnen
efter någon tid. I värmen har det ge-
nom inverkan av järnföreningar blivit
gulfärgat och behandlas vanligen genom
malning för vidare försäljning till glas-
industrien. För att med ovannämnda
förfarande erhålla verkligt järnfritt
sulfat (för spegelglas), måste man an-
vända sig av blyskålar, vilket dock sker
mera sällan.
Här, liksom i de mekaniska sulfat-
ugnarna, utgöres råmaterialet vanligen
av grovkornigt stensalt eller grovt kok-
salt. I handugnarna använder man där-
till gloversvavelsyra (ung. 80 9e-ig),
varvid man som produkt får ung. 10
Zo-ig klorvätegas. I de mekaniska ugnar-
na går man däremot upp till en styrka
på svavelsyran av 95—96 26, varvid man
får klorvätegas med en renhet på minst
45—50 I.
Vid de mekaniska ugnarna har man
flata, av förbränningsgaser omspolade
gjutjärns- eller chamottemufflar, vilka
är försedda med roterande skovlar för
omrörningen. Fig. 1 visar en anlägg-
ning, bestående av en s. k. bisulfatpanna
A (a=intag för salt, b= intag för
svavelsyra. c=uttag för HCl-gas, d—
uttag för bisulfat), en mekanisk ugn B
(e=intag för råmaterial, f — uttag för
HCI, g = uttag för sulfat) samt en gas-
generatoranläggning C-D-E för eldning.
Även mekaniska s. k. etageugnar har
kommit till användning i praktiken.
Vad råmaterialet beträffar har man i
vissa länder ersatt stensalt med kalium-
klorid,
Nyare metoder
EH? från det ovannämnda helt skilt
förfaringssätt använder man i Har-
greaves-Robinsonmetoden (1872), i det
att man i stället för att låta en färdig
svavelsyra verka på stensalt i stället
bringar detta att reagera med svavel-
syrans bildningskomponenter svaveldi-
oxid, luft och vatten enligt formeln
4NaCIl + 2802 + 02 + 2H20 =
= 2Na2S04 + 4HCI1
En modern anläggning av detta slag
med en årlig kapacitet på 7000—3 500
ton sulfat pr år och 13 000 ton saltsyra
(Forts. å sid. 27.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
