Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Just nu - Industrikunskap - Redaktionskommitté, annonspriser - Annonser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Så SEN
FALU-ATTIKA
Da
STORA KOPPARBERGS
BERGSLAGS AKTIEBOLAG
SS 4
diskuterar man som ofta förr radio-
programmens kvalitet. Det är som be-
kant inte lätt att vara alla till lags, och
särskilt har nog Radiotjänst kommit
underfund med det under de senaste
åren. Denna institution har haft det
tvivelaktiga nöjet att då och då få valsa
i pressen, men på senaste tiden har man
börjat intressera sig för en i tekniskt
avseende nog så känslig punkt i utsänd-
ningarna: LJUDKVALITETEN.
De flesta radiolyssnare har säkert
kunnat konstatera, att man inte alltid
får den kvalitet som man skulle kunna
fordra av en institution som Radiotjänst.
Var felet ligger är däremot kanske li-
tet svårare att uttala sig om.
Ett radioprogram passerar många
händer innan det når lyssnarens öron,
och att utifrån kunna utpeka den skyl-
dige är nog söm sagt inte det lättaste.
Det kan kanske därför intressera läse-
kretsen med en liten kort och knapp-
händig beskrivning över ett radiopro-
grams öden och äventyr mellan studion
och radiolyssnaren.
I studion uppfångas ljudet, musik el-
ler :vad nu programmet för stunden
bjuder på, av en mikrofon, som. omvand-
lar det till elektriska svängningar. Des-
sa förstärkas och ledas sedan till ett
kontrollrum, där tekniker och program-
tjänstemän reglera ljudstyrkan och
”mixa” in olika ljudeffekter genom att
vrida på ett antal rattar, som svara mot
var sin mikrofon eller grammofonskiva.
Därifrån fortsätter det nu ”färdiga”
programmet via en förstärkare till ett
kontrollrum, där ljudstyrkan ytterligare
regleras innan programmet matas ut på
de telefonlinjer, som sammanbinder de
olika sändarestationerna landet runt
med centralen i Stockholm.
I varje sändare få de mot ljudet i ut-
sändningen svarande elektriska ström-
marna modulera sändaren på vanligt
sätt, varefter vårt radioprogram via
sändarens invecklade antennsystem änt-
ligen ger sig ut i etern.
Denna torde utöva en mycket ringa
skadlig inverkan på radioprogrammet,
om man undantar en eller annan atmos-
färisk störning, som i regel tar sig in
via mottagarens antenn, vilken utgör
nästa etapp på radiovågens vandring
från mikrofonen till högtalaren.
sty annars
Så kommer vi till vars och ens pri-
vata mottagare, som väl ofta är ljud-
kvalitetsfördärvaren nr ett. Men den
saken spar vi till en annan gång.
Under denna långa vandring har ra-
’dioprogrammet’ passerat många instan-
ser och det torde som nämnts vara svårt
för en utomstående att bedöma var felet
ligger, vilket även kraftigt framhölls i
Radiotjänsts eget organ Röster i Radio:
”Om recensenten i sådant: fall skriver,
att den tekniska kvaliteten icke var till-
fredsställande är det intet att säga om
den saken. Men om han vid sin ägandes
mer eller mindre goda radio anser sig
kunna avgöra, att det just beror på fel
mikrofonplacering eller dålig separering,
eller någon annan teknisk detalj, då
bluffar han.”
Argumentet är inte alls illa som så-
dant, men det egentliga felet (på ljud-
kvaliteten alltså) tycks ändå vara svårt
att finna även för folk med så utvecklad
”studioteknisk kunskap”, som den skri-
benten i RiR förmodligen representerar,
hade väl ljudkvaliteten
förbättrats för länge sedan.:.
Om man nu ville vara riktigt elak
så här i början av året skulle man kun-
na tillägga, att beträffande en del pro-
grampunkter, störs man inte alls, även
om ljudkvaliteten skulle vara tämligen
dålig.
TEKN
REDAKTIONSKOMMITTÉ
föreståndaren för Tekniska Museet in-
tendent Torsten Althin;
verkst. ledamoten i Folkbildningsför-
bundet fil. lic. Iwan Bolhmn; Si
rektorn för Stockholms Tekniska Insti-
tut civ.-ing. EB. Walter Holmstedt;
luftfartsinsp: civ.-ing. Tord Ångström;
ingenjör Sven Sköldberg, Tekniska Mu-
seet; é S
bergsingenjör Folke Lindgren.
ANNONSPRISER:
I TEXT; |
Svart tryck Svart/rött tryck
1/1-sida Kr. 300:—. Kr. 325:—
1/2-sida » 170:— -,, 195:—
1/1 dubbelspalt ,, 225:—. ,, 250:—
1/1 enkelspalt ,, 110:—. » 135:—
Per mm 50 öre 60 öre
. Omslagets sista sida:
Endast 1/1-sida Kr. 325:—. Kr. 350:—
.RABATTER : Belopp inom år och procent:
100/5, -250/7,5, 500/10, 750/15, 1000/20,
3000/25, 5000/30. Spaltbredd 59 min.
Sidans format 3 s&p. X 250 mm. När det
gäller annonser för byggsatser, modellma-
terial, byggnadsbeskrivningar etc. ser re-
daktionen helst att den beredes tillfälle
till förhandsgranskning av varorna.
INDUSTRIG
Svenska Pappers- och
Cellulosarngenjörsjöreningen,
Stockholm
bildades år 1908 och utgör en kamrat-
förening för inom yrket högt kvalifice-
rade ingenjörer och likställda. Redan
vid dess första sammanträde samma år
stod på dess program bl. a. en’ diskussion
"angående fackskolor för pappers- och
cellulosäindustrien och år 1910 upptogs
till behandling frågor i samband med
den tekniskt vetenskapliga forskningen.
Dessa frågor återgå ofta i föreningens
verksamhet. Då till en början medel
saknades för genomförandet av större
program, har föreningen under en följd
av år bildat tillfälliga kommittéer för
tekniska undersökningar av olika slag.
År 1923 verkställdes emellertid en
omläggning av föreningens verksamhet,
varigenom det aktiva medlemsantalet
betydligt utökades, medan man samtidigt
arbetade på att erhålla medel från indu-
striföretagen själva för att befordra ett.
mera metodiskt arbete för främjan-
det av tekniskt vetenskaplig forskning.
Detta resulterade år 1925 i bildandet av -
Ekmansfonden, som uppbyggdes genom
medel framförallt i form av medlemsav-
gifter från företag, vilka inträdde i för-
eningen som passiva medlemmar.
De arbetsuppgifter, som successivt
: framkommo inom forskningskommittén
blevo till slut så omfattande att en sek-
reterare med driftsteknisk erfarenhet år
1940 anställdes för handläggandet och
fullföljandet av forskningsproblem, sam-
tidigt som åt honom uppdrogs det tek-
niska redaktörskapet i Svensk Pappers-.
tidning, som bl. a. regelbundet publice-
rar av tekn. sekr. sammanställda referat
av avhandlingar ur hela världens pap-
pers- och cellulosatekniska fackpress,
Parallellt med denna verksamhet ut-
gör föreningens målsättning att beford-
ra öppen samverkan mellan teknici ge-
nom föredrag, diskussion och studie-
besök. Problem rörande standardisering
av viss provningsteknik ha även behand-
lats under en följd av år av detta ut-
skott, och slutresultatet är nu klart för
publicering i form av en synnerligen om-
fattande rapport av stort tekniskt ve-
tenskapligt intresse.
SPCI har på sitt program upptagit
forskning inom pappers- och cellulosa-
industrien utan konfidentiell handlägg-
ning, varigenom alla grupper inom den-
na industri kunna samlas till gemensam-
ma öppna förhandlingar i kamratlig
anda och däri ligger en uppgift, som är
av stor betydelse för främjandet av lan-
dets vetenskapliga forskning. Medlems-
antalet är f. n. 447 aktiva och 13 passi-
va personliga medlemmar, samt 67 fir-
mor, representerande papper, cellulosa
och slipmassa. Fordringarna för inträde
i föreningen garantera en hög teknisk
och vetenskaplig ständard hos dess
medlemmar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
