Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sveriges första bilfabrik, av Karl Modin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
V. Svenson var emellertid av den
sorten, som anser att hinder äro till
för att besegras, och nu hade han gett
sig katten på att läsa. Det fanns en ut-
väg: att ta anställning i flottan och på
det sättet få gå igenom dess skolor. Na-
turligtvis använde Svenson den utvägen
och där upplevde han åtskilligt, bl. a.
fick han vara med-om Vanadis” berömda
världsomsegling. När han så omsider
kom tillbaka till Stockholm för att ta
underofficersexamen, fick han av en
barndomsvän från Klara höra, att brö-
derna Ramsin ville sälja sin smedja.
Svenson tvekade inte länge: han opere-
rade hastigt bort kärleken till sjön och
drömmarna om eget befäl på ett fartyg,
han fick låna pengar och köpte så gott
ALLA
4 TEKNIK för
J. V. Svenson (byst i Tek-
niska Museet i Stockholm).
Nederst: så här ser den av
Gustaf Erikson vid Suraham-
mar byggda bilen ut efter
div. ombyggnader under
1890-talet. Den finnes att
beskåda i Tekniska Museet.
som på stående fot smed-
jan. Hans förmän i flot-
tan, som fäst sig vid den
glade och energiske sjö-
mannen, försökte få ho-
nom på bättre tankar —
men det var förgäves.
Han skulle bli smides-
mästare ”och det har jag
aldrig ångrat”, sade han
i en intervju till 75-års-
dagen.
Det var 1886, som J. V.
Svenson åter inställde
sig i smedjan vid Klara
Norra Kyrkogata, den
här gången som dess
herre och mästare. Rö-
relsen gick bra, så bra
att han efter några år
Der 2 utvidga den
med ett plåtslageri. Detta
behöll han dock inte 3 Janee och an-
ledningen till, att han släppte det, be-
rättas bäst med hans egna ord: ”Plåt-
slagarna söp ju på den tiden tre dagar
i veckan och jag tyckte att det kunde
vara nog med en, då jag ju i alla fall
måste betala dem lön för sex dagar”.
Detta är ett skäl, som man måste ac-
ceptera: Men plåtslagarverkstaden blev
han inte av med lika bekvämt och han
funderade mycket på att kunna använda
den till något nyttigt ändamål. Då kom
han händelsevis i förbindelse med två
bröder Lindqvist, som höllo på att knå-
pa med ett fotogenkök, som den ene av
dem konstruerat. Bröderna hade det
trångt hemma och höllo till i en skrubb
med sina manipulationer. Svenson er-
bjöd dem då att flytta tillverkningen till
hans plåtslagarverkstad. Så skedde och
Svenson hjälpte själv till med fabrika-
tionen. Det beslöts, att det gemensam-
ma företaget skulle drivas under nam-
net ”J. V. Svensons fotogenköksfabrik”.
Det gick långsamt, man hade inte de
rätta hjälpmedlen och folk förstod sig
inte på de nya mystiska kokapparater-
na. Svenson var emellertid en praktisk
man, han insåg att ett fotogenkök borde
vara något som tilltalade torgmadam-
merna på Norra Bantorget — den ti-
dens Hötorg. Gummorna använde sär-
skilt på vintern en gammal fotogenköks-
konstruktion med veke, som osade och
gav föga värme. Svenson gick alltså till
gummorna, pratade för det nya köket
utan veke och med intensiv förbränning.
Så fick han i dem sina första trogna
kunder. Så snart ett fotogenkök var
färdigt, gick han ut på torget eller i
hemmen och sålde apparaten, ibland på
avbetalning, och på det sättet flöt rö-
relsekapitalet in till de tre herrarna.
Vid denna tid döptes fotogenköket till
Primus och det namnet lever som alla
vet ännu med starkt liv och är känt
över hela världen.
Primus blev populärt. Snart blev
också stadens järnhandlare trägna kun-
der och Svenson insåg, att rörelsen mås-
te utvidgas. J. V. Svenson kom då i för-
bindelse med B. A. Hjorth, som efter
övertalning åtog sig att sälja Primus-
kök. Tack vare B. A. Hjorths utomor-
dentliga affärsbegåvning lyckades man
på ganska kort tid få Primusköket inar-
betat även på världsmarknaden och ef-
terfrågan steg ständigt. Är 1898 ombil-
dades därför företaget till aktiebolag
och övergick till att bli AB Primus. Af-
fären blev lönande och snart var Sven-
son en förmögen man. Han började då
finna stugan för trång, han längtade,
som han sade, efter ”att få göra rik-
tiga maskiner”. Egentligen var det väl
driften att få ”något eget”, som kom
honom att se sig om efter något annat
än fotogenkök, vilket ju nu var i goda
händer och gick sitt segertåg ut över
världen honom förutan.
nder 90-talets senare år började in-
tresset för automobilen att vakna
även här hemma. Den biltekniska utveck-
lingen hade då nått så pass högt, att
bilen började skymta som ett betydelse-
fullt samfärdsmedel och inte längre ba-
ra var en lustig leksak för experimen-
tatörer och rika män. En bland de
många, som anade detta, var ingenjör
Gustaf Erikson, då anställd vid Sura-
hammars Bruks AB. Vid sidan av sitt
ordinarie arbete sysslade han med bil-
experiment och utarbetade så småning-
om en förbränningsmotor och en vagns-
konstruktion. En första försöksvagn
tillverkades vid Surahammar — den var
ju litet egendomlig efter våra dagars
sätt att se: den drevs med fotogen och
hade sin 4-taktsmotor upphängd mellan
hjulaxlarna, fritt tillgänglig för vägar-
nas smuts och dy. I all sin enkelhet
representerade den dock det frö, från
vilket vår svenska automobilindustri
vuxit upp. Eriksons idé upptogs näm-
ligen av Vagnfabriksaktiebolaget i Sö-
dertälje, där Erikson blev konstruktör,
varefter man började tillverka bilar, en
tillverkning, som tog riktig fart sedan
företaget 1911 sammanslagits med det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
