Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Radion och dess skapare, av A. Siffer Lemoine. 3. Alessandro Volta — det galvaniska elementets upphovsman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Alessandro Volta
— det galvaniska
elementets upphovsman
amnen Galvani och Volta äro intimt
förbundna med varandra. Äran av
upptäckten av den galvaniska strömmen
tillkom den förre, den senare gav förkla-
ringen till Galvanis försök och drog de
riktiga praktiska slutsatserna därav.
Det är märkligt, att ’Galvani och Volta
— till börden landsmän och samtida —
- icke kunde enas om den fysikaliska inne-
börden av experimenten med grodan på
järnstaketet.
Galvani som medicinsk forskare wille
se sammanhang med livsfunktionerna,
Volta som naturvetare sökte främst det
fysikaliska orsakssammanhanget. Voltas
teori om kontaktelektricitet gav upphov
till en delvis hetsig lärdomsfejd, till dess
att han i både praktiskt och tekniskt hän-
seende rekonstruerat experimenten utan
förmedling eller i närvaro av animaliska
substanser.
Med andra ord, att galvanisk ström kan
framställas direkt och till och med bättre
och enklare på rent kemisk väg. På den
grund har Volta också benämnts den mo-
derna elektricitetens fader.
Men vi skola inte gå händelseutveck-
lingen i förväg.
Byrådirektören, civilingenjör
ÅA. Siffer Lemoine, kommer här
med den tredje artikeln i seri-
en ”Radion och dess skapa-
re”. Föregående artiklar ha
publicerats i TFA nr 48, 1942,
LESSANDRO VOLTA föddes i Como
den 18 februari 1745 och härstammade
från en gammal venetiansk familj. - Den
unge Alessandro visade en glänsande,
mångsidig begåvning. Det var till en bör-
jan hans avsikt att bliva skald. Till
lycka inte bara för elektrotekniken utan
för all annan vetenskaplig forsknings-
verksamhet beslöt han vid 24 års ålder
att kasta om levnadsbana samt började
studera elektricitetslära.
Volta presterade redan tidigt vissa ny-
heter på den statiska elektricitetens om-
råde och gjorde grundläggande under-
sökningar rörande leidenflaskans verk-
ningssätt. Han utnämndes 1774 till lä-
rare i fysik vid gymnasiet i Como samt
fem år senare till professor vid universi-
tetet i Pavia. För att förkovra sitt ve-
tande om elektriciteten företog han resor
och nr 3, 1943.
till utlandet, bl. a. till Frankrike, Tysk-
land, Holland och England (1782).
Galvanis upptäckt av vad han trodde
vara animalisk elektricitet, som offent-
liggjordes 1791, tilldrog sig den samtida
vetenskapliga världens stora intresse.
Även Volta ägnade ingående undersök-
ningar däråt. Dessa resulterade år 1800
efter årslånga experiment i konstruktio-
nen av den s. k. Voltastapeln, en anord-
ning, som består av omväxlande koppar-
och zinkplattor, elektriskt och mekaniskt
skilda åt genom i utspädd svavelsyra
fuktade lappar av flanell eller annat tyg.
Härmed hade Volta definitivt hemfört
seger i den tidigare dragkampen om
elektricitetens alstringssätt: elektricitets-
källan låg i metallernas kontakt- eller
gränsytor.
ilken roll spelade då grodan i Galvanis
försök ?
Ja, det var på den punkten, som Voltas
vetenskapliga ingenium såg klart och som
han på ett övertygande sätt kunde fram-
lägga bevis för att grodan i och för sig
icke var nödvändig för strömalstringen.
Å andra sidan var hennes närvaro er-
forderlig i den Galvani’ska kopplingen,
alldenstund grodbenen här fungerade så-
som ett känsligt elektroskop för påvi-
sandet av den elektriska strömmens före-
komst i kretsen. Grodan spelade alltså
en ingalunda betydelselös roll men gjor-
des umbärlig, i och med att den kunde
ersättas med indikatorinstrument.
oas stapel är föregångaren till våra
dagars torrelement. De i stapeln in-
gående, i serie varande elementens elek-
tromotoriska krafter adderas, så att den
totala spänningen kan bli relativt hög,
om antalet element är stort.
Senare ersatte Volta de fuktade tygbi-
tarna i stapeln med utspädd svavelsyra i
ett glaskärl, i vilket nedsattes elektro-
der av koppar och zink. Denna s. k. Vol-
tacell eller Voltabägare är prototypen
för de många senare konstruerade, mer
och mer förbättrade element, som an-
vänts och fortfarande användas, antin-
gen enkla eller i form av ackumulatorer,
inom både stark- och svagströmstekni-
ken.
För oss, som känna det galvaniska ele-
mentets egenskaper och verkningssätt,
hurusom kopparn (eller ersättare därav)
utgör den positiva, zinken den negativa
polen, hurusom strömmen inom elemen-
tet går från zink till koppar, i ledningen
mellan polerna från plus till minus — för
oss, som ha instrument till förfogande för
uppmätning av ström och spänning, fram-
står det galvaniska elementet som ett av
elektroteknikens allra enklaste hjälpme-
del.
Men vid den tidpunkt, då uppfinnin-
gen gjordes och då man blott kände till
den statiska elektriciteten, rönte en an-
ordning, som utan förnyad uppladdning
kunde ge positiv och negativ elektricitet
samt lämna kontinuerligt flytande ström
i förbindelseledningen mellan polerna,
berättigad undran och stort uppseende.
Detta ej blott bland den tidens fysiker
utan långt utanför de rent vetenskapliga
kretsarna.
Sålunda anmodades Volta av Napoleon,
som då var förste konsul i Frankrike,
att 1801 resa till Paris för demonstra-
tion av den nya uppfinningen.
(Forts. å sid. 28.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
