ras namn att gå till teknikens historia. Visserligen var de skilda åt ungefär fem år, då de var för sig arbetade i ut- landet, men 1917 kom på grund av revo- lutionen Petersen hem från sin anställ- ning i Baku Telefonbolag, och på så sätt kom det samarbete i gång, som några år senare skulle föra dem upp till beröm- melsens höjder. Filmdirektörens idé. En okänd filmdirektör hade fått den ljusa idén att lancera en talande film. Han ansåg att det borde gå att göra genom att sammankoppla filmkameran med en grammofonupptagningsapparat och förena de två maskinerna med en gemensam axel, så att bild ech ljud skulle bli synkroniserade. Själva filmens uppfinnare, Thomas Edison, hade redan varit inne på den tanken och hade bara gått motsatt väg genom att försöka framställa synkroniska bilder till sin talmaskin, och i hur många biografer hade man inte sedan försökt sätta en grammofon bakom duken och låtit den spela, även om ljud och bilder blev föga synkroniserade. Felet med det hela var, att projektionsapparaten och grammofo- nen icke kunde sättas i förbindelse med varandra i en stor sal — och så fatta- des först och främst det epokgörande elektronröret. Filmdirektören fick tag i tre för- mögna män till sina experiment, men tröttnade mitt under arbetet och vände sig därför till Axel Petersen, som gick till sin gamle studiekamrat för att fråga honom, om han ville vara med om några intressanta försök med talande film. Och det ville han mycket gärna, fastän han under tiden hade fått anställning i Store Nordiske Telegrafselskab. 4 TEKNIK för ALLA 29/9 1944 Det s. k. ljudspåret eller ton- spåret. T. v. ses hur ljusbandet varierar i sin utsträckning tvärs över filmen (transversalskrift el- ler amplitudskrift), t. h. (där det är lWjusintensiteten som varie-' rar) den s. k. intensitetsskriften. Experimenten i köket och jungfru- kammaren. De två unga ingenjörerna kom på, att uppgiften måste kunna lösas på foto- grafisk väg på en film genom att foto- grafera ljudsvängningarna och omsätta dessa i elektrisk ström med tillhjälp av fotoceller. En dag i december 1918 kunde de uppmuntra sina finansiärer med att demonstrera denna grundprincip. Det hände i den enes lägenhet i Köpenhamn, där de hade varit tvungna att bygga en hel camera obscura genom att mörk- lägga köket och använda detta och den intilliggande jungfrukammaren som la- boratorium. Ljusbågen, som begagnades för att de- monstrera principen, tillverkades av en billigt överkommen använd båglampa med två kulspetsar, och genom en foto- cell försiggick omvandlingen av ljus till ljud. Den primitivt konstruerade tele- fonen i rummet intill talade verkligen. De tre herrarna var skeptiska, men kun- . de övertyga sig om, att det var verklig- het genom att hålla en bit papper eller en hand mellan bågljuset och fotocellen. Då upphörde talet genast. Det visade sig emellertid snart, att det tal, som under den närmast följande tiden upptogs som ljuskurvor på filmen, endast lät som ett långt, oavbrutet larm utan intervaller. Ingenjörerna lyckades fundera ut, att felet måste bero på de oregelbundna hopp, som den rullande filmen gjorde över de taggade valsarna, och även om detta kunde tyckas vara en bagatell att rätta till, gick det i alla fall hela fem år, innan uppfinnarna kunde ta ut patent på en idealisk fram- matningsmekanism. Den användes än i denna dag i de flesta ljudfilmsappara- terna av olika fabrikat över hela värl- den, och så sent som 1940 blev den före- mål för en jätte-process i Amerika. Den första talfilmen. Man hade många andra svårigheter att övervinna. På den tiden existerade inga pålitliga förstärkare, inga mikro- foner eller högtalare och inga fotocel- ler av bra kvalitet. Trots detta blev år 1919 en milstolpe i talfilmens historia. Ty detta år kunde de två uppfinnarna uppfatta de första förståeliga talljuden, visserligen något förvrängda, men tal och ljud var det i alla fall! Det blev ett stort och nervpåfrestande arbete under de följande tre—fyra åren fram till fulländningen, och allting gick på tok, tills ingenjörerna slutligen tog amplitudmetoden till användning — då kom man till resultat, ett resultat som fortfarande står sig. Nu ljusnade det på allvar, men det var också i grevens tid. Finansiärerna hade börjat förlora tålamodet, och de sista delarna till ap- paraten måste uppfinnarna köpa för egna pengar. Man ordnade en de- monstrationsafton i Palads-Teatret i Köpenhamn, en afton, som hänförde Hela den fullpackade salen. Det var på hös- ten 1923. Apparater av dimensioner, som vi nu skulle finna lustiga, hade släpats upp på teatern, där uppfinnarna själva kopplade och stod i i ett virrvarr av led- ningar och mekaniska grejor. Och vad såg och hörde publiken? Ett par danska, populära konstnärer, som uppträdde i en komisk dialog ( en av dem var förresten Marguerite Viby och den även här i Sverige kände tecknaren Robert Storm-Petersen) samt en revy- skådespelare, som sjöng en visa. Det var allt, men det var ändå en världs- sensation, som telegraferades runt hela jorden. Filmupptagningarna hade gjorts i det primitiva laboratoriet i privatvå- Talfilmen måste i motsats till stumfilmen framrullas med abso- lut konstant hastighet och inte i ryck. I tonkameran föres filmen över en glatt vals (projektionsval- sen) som är utrustad med ett tungt svänghjul. På grund av dettas tröghet undvikes hastighetsänd- ringar. T. v. själva ljudnedskriv- ningsorgamnet. S