Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
”svarta kläder,
Stöflarna af blankskinns-läder
Och sin vackra hvila väst.”
Denna gemenskap mellan burschen-lifvet på Scylla och
umgänget i andra kretsar med mera förfinade vanor påpekar Hr
W. sjelf i en af sina sånger,
Och till rännstenens djup, frän salongens höjd
Är ett tuppsteg, min bror, se’n man väl är full;
någon torde kanske vilja tillägga att återvägen icke är mycket
längre, sen man väl sofvit sig nykter igen. Dervid må man
likväl för ingen del förgäta, att poesien har sin rätt att måla
i bjerta färger, och att det bacchantiska lifvet som Gluntames
sångare skildrar ej får tagas alltför strängt efter orden. Men
den allmänna sanningen står dock qvar: «man har ej roligare
än man gör sig», och glunten och hans vän vsöka att efter
sin uppfattning göra af lifvet så mycket som möjligt:
Det är lugnt att ligga
Fri från bråk och äflan,
Le, då andra tigga
Pris för lumpen täflan.
Gluntarne fjeska icke för det prosaiskt nyttiga, och då glunten
en gång skulle slå sig på att besöka lärosalarna somnar han vid
det sega och andefattiga föredraget, och snarkar så att
professorn måste sluta, hvilket vännerna sedan funno «horribelt
dumt.» Denna eudemo nist iska uppfattning af lifvet utestänger
dock icke alltid den bittra känslan af en hjertats ålderdom,
af en förfelad ungdomskraft; den röjer sig på ett sätt som ej
kan missförstås uti «Magisterns flamma», och tomheten, för
att ej säga kälkborgerligheten, af denna saknad utaf
handlings-intressen ger.sig luft i den gripande sången, «En qväll på
kyrkogården«, liksom i de båda vännernas förstämda dialog
«På flustret en söndagseftermiddag under rötmånaden.» Men
man tröstar sig med ödets oundviklighet, och njuter sin
tillvarelse på bästa sätt:
Ja! jordens kungar sku* abdikera
Och ministrarne resignera,
Om de kunde, som vi, jouera
Af sig sjelfva, och litet mera.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
