Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Rikes Historia, hvilket går ända till K. Gustaf III, icke låtit
nå-dra dylika hårda omdömen om sednare aristokratiska styrelser
undfalla sig, kan hans ensidighet i afseende på »denna tid icke
tillskrifvas något «adelshat.» Den faller dessutom så lätt i
ö-gonen, att den omöjligt kan undgå en uppmärksam läsare, och
har åtminstone icke af våra större historieskrifvare vunnit
efterföljd. (Jfr Geijer, Sv. Folkets Hist. I. 204. Trenne
Föreläsningar s. 59).
’ Sålunda säger han om K. Magnus Erikssons förmyndare: «Att
utrota kungliga huset torde hafva varit alldeles i vederbörandes
smak, om de för egen del derigenom något kunna vinna.» (III.
$17). «Kan ock vara, att en del af Konungens
oeftertänk-samhet hade sin grund i en vårdslös uppfostran, då äfven det
målet bör läggas förmyndarne till last. Det är ingen nyligen
uppfunnen konst hos regersjuka herrar att vanvårda prinsars
uppfostran, på det de sjelfva i framtiden skola blifva så
mycket omistligare.» (111. 361). «Man har skäl att undra hvart
riksinkomsterna tagit vägen, så framt icke vederbörande delt
sig dem emellan för förmyndarearfvode.» — Han synes
likaledes inlägga alltför mycket i konfederationen af år 1322, då
han deraf viil sluta att den regerande under namn af konung
skulle likväl i sjelfva verket ej vara annat än de stores jaherre,
ehuru föreningsakten uttryckligen säger sig blott afse
minderårigheten, och då han äfven velat antyda att rådet i Skånes,
S. Hallands och Blekings inlösande funnit ett det mest
«be-qvämliga och lysande medel» att bringa konungen i beständigt
trångmål och göra honom vanmäktig genom kronöinkomsternas
förminskning samt att skaffa honom ovänner, då ej löftesmännen
i rättan tid förlossades», synes det vara så mycket obehörigare,
som det ej är osannolikt att Magnus då redan var förklarad
för öfverdrift. Åtminstone tyckes Dr. F:s ord, att ”han af alla tiders
häfdatecknare omtalas med de största loford” och att ”han af samtiden
var så högt värderad att man en gång erbjöd honom kronan” (III. 141),
hvilket sistnämda blott stöder sig på en först af Johannes Magnus
fram-stöld uttolkning af ett ställe hos S. Brita, fordra ytterligare bevis.
Han säges af Örnevinge hafva rest till Lifland 1361 och hafva dött
1363 i Riga. I inhemska urkunder hafva vi ej funnit honom nämd
efter 1349. Det är sålunda föga troligt att han vid Magni afsättning
varit i fråga till denna heder.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
