Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Under folkungarue vutino länen en ännu större vigt, sedan
man begynt att på konungens gårdar uppfora befästade borgar.
Dessa borgar besattes med länstagarens éget krigsfolk, och det
var derföre stundom brukligt att tillsätta flere till höfdingar på
ett slott, for att derigenom öka besättningens styrka. Emellertid
betraktades dessa krigare icke såsom omedelbart konungens utan
såsom länstagarens män, och det berodde på dennes trohet
huruvida de skulle användas för eller emot landets lagliga öfverherre; i
sistnämda fall betraktades de icke såsom högförrädare utan så
-som «ärliga dandesvenner» och kunde erhålla rätt förmånliga
kapitulationsvilkor *). Äfven sina enskilda gårdar begynte adeln
att befästa och fortfor att der underhålla krigarföljen, och enligt
Magnus Ericssons gårdsrätt egde de att på dem tillämpa
samma lagar och straffbestämmelser som gälde för konungens
krigs-följen. Genom Calmare Recess 1483 tillerkändes dem rätt att
utestänga sjeJfva konungen från sina gårdar, en bestämmelse
så stridande mot all Samhällsordning att den förutsätter ett
fullkomligt upplösningstillstånd, och naturligtvis endast då kunde
iakttagas när man vädjade till våldet och hade nog makt att
sätta sig till motvärn.
Den gamla åsigten att användandet af kronans inkomster är
konungens ensak, och att hvad han deraf kunde inbespara var
hans enskilda tillhörighet, bibehöll sig länge i Sverige *).
Landslagarna föreskrifva blott att ingen konung skulle minska
inkomsterna för sina efterträdare. Uplands- och Södermannalagarna
tillerkänna konungarne utan all inskränkning rättigheten att
«tjenistumannum sinum län gifva.» Den första inskränkning som
bäri förekommer är förbudet att öfverlemna slott och län åt
utlänningar. I äldsta tider var väl ett sådant förbud mindre
nödigt, ehuru man ej saknar exempel att redan då utlänningår haft
län i Sverige *). Men Magnus Ladulås och hans söner beskyl-
‘ *) Se Sten Stures dagtingan med Ivar Axelssons män och tjenare
1487 (Hadorph till Rimkr. p. 338).
*) Då riksrådet tilldömde konung Karl Knutsson ersättning af M.
Grens gods för den uppbörd af Finland som ej blifvit redovisad, heter
det att konungen och hans arfvingar skulle till evärdelig ego
behålla dessa gods, som dock voro en ersättning för förskingrade
krono-inkomster. (Brings Sami. i. 251.)
*) Einar Thambaskelfver fick ’”len mikit” af Olof Skötkonung (01.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
