Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
klagar då antingen med det hjelplösa barnets jemmer eller med
den heroiska mannens kalla fört vidan öfver jordlifvets elände,
mensklighetens uselhet och blindhet och Eumenidernas eller
Ödets oöfvervinnerliga och oberäkneligd makt, och går som en
skugga och ett stoft att drömma bort sitt eviga lif .på
aspho-delos-falten. ; Den plastiska hjeltegestalten i all sin utbildade
formskönhet stirrar likväl med ett liflöst, marmoröga emot
beundrarens blick: ingen känslans vexling färgar hans
anletsdrag eller hans idealiska lemmar: han är hvarken god eller ond,
hvarken sorgsen eller glad, han är blott skön, — han är slaf
nnder sin skönhet: oföränderlig, ouppvärmelig står han från
sekel till sekel, en Narcissus, försjunken i välbehaget öfver sin
oändliga, sin evigt enahanda fägring. Sådan är objektivitetens
makt — den makt, som beherrskar och. bestämmer antikens
hela konst.
Den moderna konstgestalten är på långt när icke sådan, Den
tragiska hjelten eger sitt pathos inom sitt eget bröst, såsom en
inre lag, hvilken han, om ej alltid med fullt medvetande,
likväl alltid sin känsla och sin passion till nöjes, underkastar sig.
Han känner i hvarje ögonblick att den makt, som hänförer
honom, är hans eget hjertas lidelse. Det pathos, som dref den
grekiska Antigone till tragisk handling rörde sig väl också utan
all fråga inom hennes eget bröst; men det framställesi
Sofokles tragedi väsentligen såsom en objektivt sedlig lag, som
hon utan tvekan underkastar sig. Der före ser man henne icke
tillegna sig denna sedliga förnuftslag såsom sin känslas fordran,
såsom sitt systerliga hjertas böjelse: man ser ej dess objektiva
hårdhet värmas och smältas i subjektets degel för att ej blott
öfver ty ga hennes förnuft utan äfven genomtränga hennes
känsla. Man ser ej att hjertat företrädesvis har del i hennes
handling. Den moderna hjelten åter lyder sitt pathos icke blott
såsom en pligt utan såsom en kär pligt, eller såsom en
frestelse, men en kär frestelse. Han eger i många fall en
valfrihet i sin handling, som de gamle ej erkände. Om han
der-före faller så skyller han icke på ödet: han eger det menniskan
värdigare medvetandet att sjelf hafva kastat sin lefnads lott:
och klagar: han, så är det icke öfver mensklighetens elände
utan öfver den enskildes otillräckliga krafter att verkställa sina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
