Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hettar Droysen och Samwer tyckas, dock mera genom
ordningen i sin berättelse än genom uttryckliga ord, vilja antyda,
att Fredrik YI:s åtgärd, då han sände kanonbåtar till Alsen för
att hindra hertigens hemliga bortförande, egentligen varit det
som omintetgjort hertigens val genom att väcka den
föreställningen i Sverige, att Danmark med våld skulle sätta sig
der-emot. Huru litet grundad denna antydan är, bevisas bäst {Jeraf
att hvarken i Engeströms berättelse om tronföljarevalet eller i
Adlersparres betänkande i hemliga utskottet, då han förklarade
sig för prinsen af Ponte-Corvo, den ringaste hänsyftning
förekommer på denna åtgärd, som då ännu förmodligen icke ens
var känd i Sverige. Det är af dessa handlingar tydligt att
Engeströms förändrade åsigt bestämdes af de fördelar som
Bernadottes agent erbjöd Sverige, och Adlersparres af den
allmänna opinionen bland ständerna som så bestämdt uttalade sig
för den frejdade krigaren.
Att döma efter hertigens beteende i denna sak synes han
oaktadt sina eljest utmärkta egenskaper hafva varit småaktig,
trätlysten samt behäftad med begäret att alltid synas hafva rätt
men vara föremål för orättvis behandling. Att med behag och
värdighet gifva efter för omständigheternas kraf är icke någon
lätt konst och den synes ej hafva fallit på hertigens lott.
Kanske hörde det ock till hans svagheter, att i enslighet uppjaga
sin fantasi med herrsklystnadens drömbilder utan att ega kraft
att i verkligheten realisera dem; eller att, som Shakspeare
uttrycker sig, «icke vilja spela falskt men dock med orätt vinna.»
Kanske också — och denna förklaring synes oss nästan
troligare — drefs han blott af motsägelse-anda till att täfla om
svenska tronen. Hans vägran att följa Carl XlH:s första
inbjudning att komma till Sverige, hans bref till Fredrik VI då
han erhållit oflicieit anbud om tronföljden, tyckes utvisa att
han i början verkligen varit tvehågsen huruvida han skulle
ef-tersträfva svenska tronföljden eller ej. Så trodde, eller
åtminstone sade, också hans anhängare i Sverige, t. ex. Adlersparre
i sitt nyssnämda betänkande i hemliga utskottet, der han
kallar honom «en icke äregirig prins», som ej så lätt skulle kunna
lockas från huslig sällhet och filosofiskt lugn till stormar och
faror. Först då när hertigen fick veta att hans val skulla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
