Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gruvdrift gemensamt av ingenjör Gustaf Bring och disponent Hj. Eriksson - II. Sovring och anrikning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
5 8 GUSTAF BRING OCH HJALMAR ERIKSSON
vinkelrätt mot lutningen. Den egentliga separeringen sker i de av ribborna
bildade rännorna, i det att lättare mineral lagra sig över dylika med högre
egentlig vikt och bortföras av vattnet, som rinner över bordet. Dessa härdar,
s. k. skakbord, hava under senare årtionden alldeles utträngt de äldre här-
darna och åtskilliga bordtyper hava konstruerats av olika uppfinnare. De
arbeta dock alla i huvudsak efter samma princip som Wilfley-bordet.
Fördelen med skakbordet ligger i något högre avverknings förmåga än
för stöthärdar samt framför allt i renare produkter.
De finaste kornklasserna förarbetas fortfarande på roterbord eller rund-
härdar. Vid sulndmalmer, där dessa härdar förr hade sin största använd-
ning, hava de dock mist sin betydelse och komma nog mer och mer att för-
svinna. Sulfidmalmerna anrikas nämligen numera genom s. k. notation,
varom mera längre fram.
De magnetiska separatorerna hava sedan omkring år 1900 nått en hög
grad av utveckling. Särskilt hava svenska ingenjörer inlagt stora förtjänster
om deras förbättring.
År 1894 inkom från Amerika den första "Monarch" separatorn, en mo-
difikation av den 1888 konstruerade Ball-Norton separatorn. Den tillvann
sig stort intresse och infördes samma år vid Herräng och tre år senare vid
Svartön. År 1897 introducerades den första av Gröndal konstruerade se-
paratorn, och under de närmaste 10 åren framkommo ej mindre 7 nya
svenska separatortyper. Nu har utvecklingen tämligen avstannat, men på
grund av de gjorda uppfinningarna stimulerades i hög grad intresset för
fattigare malmer, och ett stort antal verk byggdes i Sverige och Norge,
därav en del mycket stora, för dylika malmers tillgodogörande. Antalet ar-
betande svenska järnmalmsanrikningsverk uppgår f. n. till 35 stycken.
Anrikningsmalmens halt av järn och andra beståndsdelar varierar högst
betydligt. I Norge har man försökt tillgodogöra sig fyndigheter med under
20 % järn men vanligen misslyckats ekonomiskt. I Sverige anrikar man
järnmalmer, som falla som mellanprodukt från sovring av prima malm,
med ända ned till 25 % järn. Den övre gränsen ligger vid 50 %. Den er-
hållna sligens halt ligger vanligen över 60 %, men vid en del gruvor om-
kring 50 %. Högst ligger sligen från Gellivaremalmerna med 70 % järn.
I utlandet har utvecklingen inom den magnetiska separeringen huvudsak-
ligen rört sig om utfinnande av lämpliga apparater och metoder för anrik-
ning av svagmagnetiska malmer. Dylika svagt magnetiska mineral äro t. ex.
zinkblende, granat, vissa magnetkiser, zinkmineralet franklinit o. s. v. Vårt
vanliga järnmineral järnglans, eller blodstensmalm hör även hit.
År 1896 konstruerade amerikanaren Wetherill en separator, som visade
sig lämplig för dylika mineral. Grundprincipen, som består däri att magnet-
polerna göras kilformigt tillspetsade, varigenom en stor koncentration av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
