Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rälsskarvproblemet av ingenjör Emil Forsberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RÄLSSKARVPROBLEMET
ET VAR VID ETT ENGELSKT KOLGRUVE-
fält på 1620-talet. Transporterna från de olika
schakten skedde utefter sönderkörda vägar och
måste under de delar av året, då marken var upp-
blött av regn, ske på det obekväma och tidsödande
sättet, att kolen lastades i korgar, som klövjades
till lastplatsen vid floden. Man kom då på den
tanken att söka underlätta transporterna genom
utläggande av plankbanor. Snart visade det sig dock, att ändarna grävde
ned sig i vägbanan betydligt mera än plankan i övrigt — en svaghet, som
framträder vid skarvarna även i vår tids järnvägsspår. År 1630 fann en
gruvägare Beaumont, att nämnda olägenhet kunde avhjälpas genom att
förena plankändarna med bindare, som lades under skarvarna, vinkelrätt
mot spårriktningen, men denna första enkla lösning av skarvproblemet
kunde lika litet som senare tiders uppfinningar på detta område stå sig
någon längre tid. — Rälsskarvproblemet har alltså gamla anor.
Under återstående delen av 1600-talet och första hälften av 1700-talet
förbättrades träbanorna mer och mer, och det torde icke vara överdrift
att säga, att skarvfrågan d. v. s. olägenheterna vid skarv förbindningarna
framtvingade denna utveckling. Såsom ett viktigt led härutinnan var plank-
banornas beskoning med plattjärn, ett förfaringssätt, som engelsmännen
benämnde plating the rails. Emellertid uppstodo svårigheter att vid skar-
varna på nöjaktigt sätt förbinda plattjärnen med underlaget, i det att platt-
järnsändarna på grund av den efter dåvarande förhållanden relativt tunga
trafiken visade benägenhet att lossna och böja sig upp. Dessa olägenheter
hade med tiden blivit så stora vid de engelska banorna, att man omkring
år 1730 måste återgå till användandet av lättare fordon och mindre laster.
I Amerika, där man på grund av riklig tillgång på virke, använde platt-
järnsbeskodda träbanor till långt in på 1800-talet, förekommo dagligen tåg-
ur spåringar på grund av rälsskarvarnas mindre goda konstruktion. Upp-
höjningarna av rälsändarna voro nämligen så stora, att de, då ett hjul pas-
serat, fjädrade tillbaka, understundom så högt, att de trängde in i vagns-
bottnen, vilket med dåtida lätta tåg var tillräckligt att förorsaka urspårin-
gar, som dock på grund av den ringa hastigheten vållade mera förtret än
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
