Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
öfverläts staden åt grefve Johan af Holstein, men 1330 innehade
Eggert Brochdorp Helsingborg med dess lån i förpantning för en
summa af 6,000 mark lödig.
Visserligen kom Skåne, Halland och Blekinge, ja, till och med
Köpenhamn samt kringliggande nejd 2 år derefter under svenska
kronan genom den öfverenskommelse, som uppgjordes mellan grefve
Johan och konung Magnus om aflrädandet af dessa provinser till den
sistnämnde för 34,000 lödige mark silfver, en summa som dock
genom diverse bidrag, såsom utlösen af andra förpantningar, snart steg
till den vid denna tid ganska betydliga summan af 70,000 mark eller
16 tunnor guld, men ånnu länge rasade hatet mellan deotyske
vålds-kräktarne och invånarne i de förtryckte provinserne. Ar 1341
erkände Waldemar Atterdag, i den nu mera svenska staden
Helsingborg, svenska kronans rätt till dem, samt underkastade sig att af
samtlige ”värjemånnen”, 25 till antalet, hvaribland äfven grefve Johan
af Holstein, blifva ansedd såsom uppenbar fiende, om han skulle
bryta någon del af denna öfverenskommelse. De öfrige förpligtade
sig äfven, å sin sida till samma löfte, och ett bref af 1343
bekräftade ytterligare detta beslut.
Ett concilium lärer ock 1345 hållits i Helsingborg, dels för
tryggandet af kyrkors och andliga stiftelsers egendom, dels för
understöd åt landsflyktige biskopar. Skiljemän, ibland hvilka hertigarne
af Mecklenburg, sammankommo 1351 i Helsingborg för att yttra sig
öfver den listiga fråga Waldemar framkastat: huru grefve Johan
kunnat sälja iivad han aldrig ägt. Att hår å nyo var fråga om Skåne,
Halland och Blekinge faller af sig sjelft. Skiljemännen förklarade väl
för denna gång alt konungen af Danmark sålt sin lagliga rättighet
genom brefven af 1341 och 1343, så mycket tydligare, som han
i det senare utfästat sig till 30,000 markers böter, om han skulle
klandra hvad han deruli medgifvit, men frågan härom var nu en
gång väckt, och Waldemar var ej den, som nedlade densamma. Han
visste således öfvertala den svage Magnus, att 1354 sända 3 biskopar
till Helsingborg, der de skulle möta 3 biskopar från Danmark, hvilka
samfäldt å nyo skulle undersöka denna fråga. Samma dom fälldes
emedlerlid nu åter, som 3 år tillförene. Midsommardagen påföljande
året sammanträffade emellertid de båda konungarne i Helsingborg,
livar vid Waldemar säkerligen ingaf Magnus månget, för både honom
sjelf och Sverige förderfligt förslag, hvilket ej långt derefter skulle
bära frukt. När Waldemar såg, att onderhandlingar ej förde till
målet, beslöt han att använda mera verksamma medel. Under
förevändning att hjelpa Magnus emot sin upproriske son, konung Erik,
inföll han 1350 i Skåne. Denna gång blef han väl slagen af Erik
och hans klubbehår, men sedan han genom den unge konungens
förfärliga död vid jultiden samma år, då denne, såsom man känner,
blef förgiftad af sin egen moder, fått fria händer, förnyades anfallet
följande året. Efter ett lamt försvar af Magnus eröfrade konungen
af Danmark Helsingborg, och en förlofning uppgjordes mellan Magni
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
