Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sala. Silfvergrufvan. Gröna Gången. Hyttan. Återresa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
efter flera timmars förlopp väcktes af det väsen
trenne herrar af det mest skiljaktiga yttre
åstadkommo, hvilka hade slagit sig ned omkring ett
virabord. Den ena var en torr, mager man med
insjunkna kinder och olivegul hy, hvars dystra ögon
vildt irrade omkring sina medspelares kort, såsom
sökte de efter rof. ”En fördömd otur!” var då och
då det enda ord, som undslapp hans läppar, öfver
hvilka ej en enda gång, under hela den tid spelet
varade, ett leende smög sig. Den andre var en
verklig motsats till den förr omnämnde, tjock, fet
och rödblommig samt spelade bock på bock,
emedan han oupphörligt skrattade åt den tredje, en
ung militär, hvilken för honom berättade den ena
historien narraktigare än den andra, och under
tiden med mycken smak tycktes hålla till godo
bådas betar. Men snart förändrades scenen. Den
olivegule herren började säga den unge militären
det ena stickordet efter det andra, hvilket denne
i början kallt och undvikande besvarade, men då
den andre blef allt bittrare och bittrare, svarade
han slutligen i samma ton och en ganska häftig
disput uppstod. Den fete mannen torkade sig i
pannan med näsduken den ena gången efter den
andra och föreställde den olivegule att han sjelf
hade lika stark otur, men att han dock omöjligt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
