Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Gråmunkeklostret. Nu inkallade ärkebiskop Jöns den
Danska Christian I af Oldenburg, hviken han
högtidligen mottog, och hvilken också blef konung.
Men med en sådan konung kunde Svenskarne icke
länge vara belåtna. Att vinna guld och skatter
var hufvudföremålet för konung Christians äflande.
Folket visste att berätta, huru han “öfver allt
stokade efter penningar“, huru han lät kalla hit
“Danska trollkona, att hon skulle med djefvuls konst
visa honom förborgad skatt, det hon ock gjorde i
ett hus på Norrmalm“; men när han “desslikes lät
bryta knappen på Kärnona i Stockholm“ och der
söka efter guld, då förklarade folket med en mun:
“icke vilja vi längre hafva en sådan konung,
bottnalösan, tomman taska.“ Dock skulle han må hända
ännu länge hafva kunnat bibehålla Sveriges krona,
om han icke kommit i ovänskap med den mägtige
ärkebiskop Jöns och låtit fängsla denne.
Ärkebiskopens systerson, biskop Kettil i Linköping,
uppträdde nu som morbroderns hämnare och stod snart
med en ansenlig här utanför Stockholms portar,
der han hade sitt läger på Norrmalm och
Käpplingen. Konungens folk försvarade sig tappert;
men när Christian från Danmark förde en ny här
mot biskopen, blef han slagen vid Harakers kyrka
och måste fly. Stockholm öppnade genast sina
portar för biskop Kettil, som nu blef Sveriges Rikes
Föreståndare. Men folket ropade, att “Sveriges
rike vore ett konungadöme och icke något
prestagäll“, och den undanflydde Carl kallades åter till
sitt rike, i hvars hufvudstad han mottogs med
gamman och glädje. Genom dagtingan fick han också
in Stockholms Hus; men då han försummade att
påyrka frigifvandet af ärkebiskop Jöns emot det att
han släppte de i slottet insperrade Danskarne fria,
blef Kettil åter hans fiende, försonade sig med
Christian och återkallade denne, som gaf ärkebiskop
Jöns fri samt till och med sände honom till
Sverige som sin höfvidsman. Carl måste återigen fly,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
