Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
med pilar, begagnade af Dalamännen under Gustaf
Wasa, — Czar Peters vid Narva tagna sabel o. s. v.
I dessa rum förvaras äfven en helt förgylld släda,
en skänk af kejsarinnan Maria Theresia, samt två
ekstolar, som tillhört Axel Oxenstjerna och äro
prydda med hans sköldemärke.
Bland de i 6:te rummet förvarade Ryska
tropheerna befinnas helgonskåp, kyrkoprydnader o. s. v.;
här träffas äfven Carl XII:s förgyllda ekvagga, hans
blåmålade gungstol och en 7 fot lång bänk af grof
furu med den deri skurna Svenska inskriften: “Carl
XII hvilade en natt på denna bänk år 1716“.
Öfver bokstafven C. befinnes en kunglig krona.
Detta hände, när konungen ämnade inbryta i Norge,
uti Östvallskogs socken i Wärmland, nära till Norska
gränsen. Konungen ville icke begagna den honom
tillämnade sängen, utan begärde en halmkärfve,
hvilken han kastade på denna bänk och nyttjade
som kudde. Allt sedan den tiden betraktade
bönderna både den stugan, der kung Carl tog in, och
träbänken med största vördnad samt förvarade den
nämda såsom en relik, tilldess den af en
händelse blef upptäckt. Först efter långvariga
underhandlingar och genom sin kyrkoherdes bemedling
läto den märkvärdiga bänkens egare förmå sig till
att afstå densamma, och sedan 1856 förvaras den
i statens samlingar. Det förtjenar anmärkas, att
den för reliken erbjudna penningeersättningen afslogs.
Hos Sveriges allmoge hålles Carl XII:s minne ännu
i helgd.
Från Brunkebergs Torg leda i vester Lilla
och Stora Vattugatan samt Odensgatan, ned till
Drottninggatan, hvarifrån de bägge förstnämnda
fortsättas ända till Clara Sjö, medan den förut
omnämda Herkules Backe (orsaken till denna
benämning känna vi icke) förenar torget med
Regeringsgatan, och på ömse sidor om Brunkebergs Hotell
tvänne gator öppna sig, i vester
Beridarebansgatan och i öster Malmskilnadsgatan,
hvilken sistnämda vi först skola vandra uppföre.
Malmskilnadsgatans namn betecknar tillräckligt,
att den utgör skilnaden mellan Östra och Vestra
Malmen. Bland de större gator, som skära
densamma, vilja vi här blott nämna Hamngatan med
dennas fortsättning Clara-Bergsgatan, samt Mäster
Samuelsgatan, hvilka bägge leda nedåt Clara Sjö
och invid denna omfatta en tomt, tillhörig
Stockholms Gaslysningsbolag. Bebyggd med vackra, till
en del under de sednare åren uppförda större hus,
sträcker sig Malmskilnadsgatan ända fram till den
s. k. Johannis Plan, hvilken, i långliga tider
omgifven med ruskiga träkojor, ändtligen fått ett
vackrare utseende och till en del blifvit bebyggd med
stora, präktiga hus. Vid Johannis Plan ligger f. n.
Stockholms enda träkyrka,
St. Johannis Kyrka, hvilken, så oansenlig
hon ock förefaller, dock kräfver närmare
uppmärksamhet.
Den plats, der Johannis kyrka nu står, kom år
1186 genom byte med ärkebiskop Magnus i Uppsala
i kon. Magnus Ladulås’ ego, och den munkvänliga
konungen anlade här ett kapell och ett hospital,
helgadt åt det ridderliga helgonet St. Georg af
Cappadocien, som öfvervann draken, hvilken enligt
visans ord hade “den underliga sed“, att “han hvar
dag ville hafva sin föda“(!), — och befriade
konungadottern, såsom man ännu ser på hans i
Storkyrkan befintliga bild. Efter honom kallades kapellet
och hospitalet i gamla handlingar St. Örjans, St.
Yrjans eller St. Jörans kapell och hospital, af
hvilka det förstnämda stod på samma plats, der
kyrkan nu står, medan det sistnämda innehade det
nu s. k. Drottninghusets tomt. Kapellet var ett
helgedomshus, der böner för sjuka och själamessor
för de döda höllos; det hade sina egna kapellaner
och messeprester och underhölls af hospitalets
inkomster; men så väl kapellet som hospitalet hade
vid början af 1420-talet råkat i lägervall och
behöfde upprättas å nyo. Detta skedde också, och
ända till Reformationstiden var det i godt stånd,
men utdömdes på riksdagen 1527 och blef sannolikt
kort derefter nedbrutet, emedan det på riksdagen i
Westerås begärdes, att teglet af onödiga kapeller på
malmarna måtte användas till förbättrande af stadens
och slottets murar. St. Görans kapell blef, heter
det, “i Kon. Gustaf I:s tid förbytt till ett hus,
hvarifrån de utsjöngo lik“. Allt från denna tid
ända till 1671 hölls derstädes ingen gudstjenst.
Kapellgården stod öde och utan åbyggnad, och
sjelfva namnet förbyttes till det af
Brunkebergskyrkogården, och denna var länge omhägnad
med ett plank, tilldess den nu deromkring befintliga
gråstensmuren uppsattes åren 1657 och 1658.
Öfverståthållaren Clas Fleming sträckte sin omvårdnad
äfven till denna aflägsna del af staden och
anbefallde uppsättandet af ett träkapell till större
beqvämlighet vid begrafningar. Uppsigten öfver
byggnadsarbetet anförtroddes åt Slottsbokhållaren,
sedermera Rådmannen Johan Eriksson Furubohm, som
fullbordade detsamma 1636 och sjelf betalade alla
arbetslöner, medan penningarna till
byggnadsmaterialier försträcktes af slottsbyggnadsmedlen.
Furubohms bekanta och vänner kallade, med anledning
af denna hans frikostighet och den drift, hvarmed
han påskyndade arbetet, kapellet för Johan
Erikssons kyrka; men sjelf benämde han det St.
Johannes, hvilket namn sedan blifvit bibehållet.
Kapellet, hälften mindre än kyrkan nu är,
begagnades i mer än tretio år till bisättningshus och
hållande af likpredikningar, hvarjemte gudstjenst för
till staden inkommenderadt manskap äfven hölls
derstädes. Redan 1671 började ordentlig gudstjenst
hållas här för de närmast kringboende. Huruledes
genom Rundelius och andra S:t Johannes sedan blef
annexförsamling till Jakob, hafva vi redan berättat
vid beskrifningen af Jakobs kyrka. Sedan vidtogos
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
