Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
4
insjöar, som ligga så högt, trifves ännu röding (Salmo alpinus).
Ån-nu GOO fot högre upp stå buskar och svartaktigt ris af dvergbjörken
(.Betxda nand)-, hjortron mogna ännu, men icke högre. Af
rofdju-ren besöker ännu filfrasen dessa trakter. Men snart upphöra alla
buskar, backarne betäckas af fjellörter, som äro mer bruna än
gröna; kråkbären äro de enda bär, som hinna till mognad. Högre än
800 fot nedanför snögränsen sätter Lappen icke gerna sin kåta, och
längst upp mot snögränsen är all växtlighet försvunnen; men ända
till 200 fot derofvan förmå dock ännu några lavar att bibehålla ett
tynande lif. Men sedan är allt snö, köld, tystnad och ödslighet.
Annorlunda är förhållandet i södra Sverige, från 60:de till
nedanför 5G:te graden. Ilär finnes ingen punkt, som höjer sig
uppöf-ver snögränsen, och här utvecklar sig en rik och mångfaldig
växtlighet. Eken går dock icke norrut högre än till 60° n. br., och den
egentliga bokskogen upphör i Småland, vid 53Jf°, fastän enstaka
bokar träffas ännu på Omberg samt i Westergötland och Bohuslän
till 58^°. I Sveriges sydligaste landskap, Skåne, träffas imellertid
valnötsträdet, och här kunna vindrufvor och persikor uppdrifvas pä
kall jord. Om dessa förhållanden fä vi framdeles tala, men halva
imellertid här velat i korthet antyda dem, för att gifva ett begrepp
om de olika naturförhållandena inom det vidsträckta landet.
Det nämdes i det föregående, att den bergplatå, af hvilken det
nordliga Sverige utgöres, mot midten af landet fördjupas till de
”stora Medel-Svenska sjöarnas bassin.” Dessa sjöar,—
deäroWe-nern, Wettern, Hjelmaren och Mälaren, — fylla mellersta delen af
landet och intaga de lägsta punkterna af den dalsänkning, som
be-finnes mellan det höga norra och det likaledes återigen till en viss
höjd uppstigande södra Sverige. Det finnes mycket, som antyder,
att denna dalsänkning eller detta lågland i en allägsen forntid
utgjort en hafsbädd, att en hafsarm gått fram och skiljt Sverige i
flera öar, större och smärre, — en bildning, som äfven tyckes
antydd genom Taciti ord om ”Svionum Insulæ”, och till hvilken de
talrika sand- och och grusåsar hänvisa, som träffas i mellersta
Sveriges landskaper, och hvilka sannolikt icke äro annat än sandreflar,
hopade genom hafvets svallande. I söder om denna fördjupning höjer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
