Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
50
sig haka med helt litet eller alldeles intet skägg. Haret är
vanligtvis brunt elicr mörkt, händerna och fotterna sina, men hela
byggnaden kraftfull och muskclstark. Rösten är svag och tämligen
gnällande.
Redan inan ”Gud stjelpte om verlden”, bodde det folk i
Lappland, säga Lapparne. De hafva nämligen en saga derom, ”att det
fordomdags fanns en tid, dä Gud hvälfdo om jorden, sa att vattnet
i träsken och elfverna steg upp och dränkte alla menniskor, med
undantag af tvänne syskon, en gosse och en flicka (den Lappska
föreställningen om syndafloden). Gud (Jubinel) förde upp gossen
och flickan på ett högt berg, kalladt Passevare (det heliga berget);
men sedan faran var förbi, släppte Gud dem ifrån sig. De skiljdes
från hvarandra och gingo hvar och en åt sitt håll för att se efter,
huru vida det skulle i verlden finnas flera menniskor än de bägge.
o
Efter tre ar rakades de och kände igen hvarandra. Ater skiljdes
de åt, råkades efter tre år och kände igen hvarandra; men när
do möttes för tredje gången efter ytterligare tre år, kände den ena
icke längre den andra. Nu följdes de åt och aflade med hvarandra
barn, från hvilka alla de nu lefvandc menniskorna härstamma.” En
annan saga berättar, att Lappar och Svenskar voro ett folk och deras
stamfäder syskon af samma fader och samma moder; men en gång
uppstod ett häftigt stoi mväder, då den ena b!ef förskräckt och sökte
skydd under ett bräde, hvilket Gud förvandlade till ett hus, —
af hans efterkommande blefvo Svenskar. Den andra, som icke
brydde sig om att söka något skygd, blef stamfader för
Lapparne, hvilka ännu i denna stund lefva i det närmaste under bar
himmel.
Andra i Lappland lefvande sagor, som tyckas häntyda pä en
långt aflägsen tid och pä ett i landet befintligt folk med resligare
kroppsbyggnad, äro de s. k. Stalo-sagorna, hvilka nästan alltid handla
om huruledcs någon Lapp genom list och slughet räddar sig undan
en Stalo, i hvars händer han fallit och af hvilken han är i fara att
uppslukas. Så stor och stark Stalo’n än beskrifves, är han
nämligen på samma gång lättrogen och enfaldig, så att den svagare
Lappen oftast besegrar honom eller räddar sig ur hans våld. Dessa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
