Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Otto och Gustaf.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
en djup och bred flod, som flöt der förbi. Gustaf insåg, då de kommo
närmare, omöjligheten af sitt förslag; men bra gerna skulle han dock
velat hafva blommorna. En båt med en åra i låg vid stranden.
Jublande sprang han ned i denna och ropade åt sin broder att följa sig.
»Men, Gustaf,» sade Otto tvekande, »jag vet icke om mamma och
pappa tycka om att vi gå i båten; jag vet icke en gång om vi
våga gå så nära stranden.»
Rätteligen borde Otto väl kunnat ganska bestämdt veta detta, ty
modren hade helt nyligen uttryckligen förbjudit honom att gå till
stranden, men han gjorde sig ej möda att tänka så noga derpå, och
Gustaf kunde icke alls påminna sig något förbud; hvarföre han
icke upphörde att öfvertala sin broder, tills denne icke längre kunde
motstå sin egen lust och broderns böner, utan sprang ned i båten.
Som det blott fanns en åra, så fattade Gustaf den, Otto sköt ut båten
och med ens for den ut i floden.
»Du kan ju inte ro,» ropade Otto, »du styr ju icke på de gula
blommorna!»
»Vänta litet,» svarade Gustaf och ansträngde sina små armar så
mycket han förmådde. Strömmen var dock starkare än han.
Förgäfves plaskade han med den stora åran, så att vattnet stänkte högt upp,
båten svängde rundtom och följde derefter med strömmen. Nu först
blefvo de små sjömännen riktigt rädda. Gustaf var den förste, som
såg sig om efter hjelp. Men så långt ögat kunde nå syntes ingen på
stranden och de aflägsnade sig allt längre och längre från farbror
Augusts hus och trädgård. Ack, hvad skulle det väl blifva af dem, hvad
skulle deras pappa och mamma säga och huru skulle de någonsin
kunna återkomma till föräldrarna? Gustafs mod var helt och hållet borta
och han började .att gråta bittert. Äfven Otto kämpade med tårarne,
men han var dock den förste som återvann fattningen.
»Nej, Gustaf» sade han beslutsamt; »det hjelper icke att sitta här
och gråta, och det passar sig icke heller för en gosse.»
Gustaf grät sakta, men försökte dock att få sina tårar att stanna.
»Ack, Otto,» sade han, »om vi blott icke hade varit olydiga!»
Nu först stod det rätt klart för honom att pappa och mamma
förbjudit dem att gå ned till stranden eller att stiga i en båt. Ja, om de
blott icke varit olydiga! Samvetsqvalen öfver deras olydnad sällade
sig till deras ångest för öfrigt och de stackars gossarne voro verkligen
att beklaga. Styrande framför sig, suto de i hvar sin ända af båten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
