Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den olydiga svalungen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
leende, »och om du vill hämta hit din sticksöm och snällt sticka två
hvarf, så skall jag lära dig litet af hvad de små bevingade varelserna
prata med hvarandra.»
Antonia blef glad och under hennes snälla fingrar gick arbetet
bra undan. Hon hade just stickat två stickor, då det började att qvittra
och pipa uppe i grenarne af linden, som stod framför huset och hvars
blommor doftade så herrligt.
»Nå, mamma, hvad betyder detta? hör hur de gamla foglarne
qvittra,» sade Antonia.
»De ropa: Barn, vi komma hem från torget, der vi samlat
allehanda för eder och boet. Öppnen nu näbbarne, men trängens icke
så, utan en i sender, liksom snälla barn. Så är det bra, den
äldsta först.»
»Ack, älskade mamma! du måste riktigt förstå fogelspråket,» sade
Antonia; »ty nu uppspärra de små verkligen näbbarne och de gamla
insticka brödsmulor och sädeskorn. Men hvarför skrika då de små
ungarne så, fast deras mor har något godt att stoppa i näbbarne på
dem?»
»Skrikandet är en osed, min lilla flicka; jag sade dig att
svalmamma förmanade dem att taga hvar sin portion i sender, men detta
behagar dem icke; hvar och en vill vara den förste och då skrika de
så der om hvarandra: Jag först! jag vill ha mera! liksom mången
gång små menniskobarn, af hvilka lilla bror heter Karl och lilla
syster — Antonia.»
Antonia såg förlägen på sin stickstrumpa; ty hon förstod rätt väl
sin mor, och tänkte: Hädanefter vill jag beskedligt lära vänta; jag
måste vara snällare och klokare, än de dumma fogelungarne. Under
dessa tankar hade hon stickat ett hvarf. »Pip, pip, zirlipp, zirlipp!» lät
det då ur lindgrenen. Antonia såg upp.
»Hör!» förklarade modren, »nu vilja de gamla foglarne göra ännu
en utflygt och det säga de åt barnen och förmana dem att emellertid
snällt leka med hvarandra, eller från det säkra boet betrakta
solens nedgång, men att för all del icke våga sig ut, eller försöka
pröfva sina vingars styrka medan de gamla äro borta. Svalmamma
piper och qvittrar bekymrande och hjertligt, men svalpappa säger
slutligen ännu två gånger: »Zip, Zip!» det vill säga: »Punkt, dervid
blifver det!» Ser du, nu utbreda de gamla vingarne och — borta äro de!»
»Månne de små skola lyda honom?» frågade Antonia.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
