Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Väderhanen och gårdstuppen. - Huru små barn kunna göra nytta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
känna af det; då blir det mig så tungt i lederna, och jag blir olustig
och lat. Helst vill jag då sofva, och mina hönor och kycklingar går
det då icke mycket bättre, de kura ihop i vråarna och se misslynta
ut; men då gal jag af hjertans lust den ena gången efter den andra,
hvarigenom jag vanligen brukar upplifva dem och mig. Men för att
åter komma till ditt konststycke med vinden, vill jag, för att lära
det, göra dig ett förslag: jag önskar nämligen ställa mig helt nära dig
och alltid hålla mitt ansigte åt samma håll som du. Då skall du fä
se huru herrskap och tjenare skola beundra mig! Huru väl skall icke
jag taga mig ut med mina gröna och galdskimrande svansfjädrar, och
dertill min välljudande stämma, som väl ändå tager sig bra mycket
bättre ut, än ditt afskyvärda knarrande!»
I detsamma sträckte han stolt sin hals i höjden och ställde sig
bredvid sin kamrat. Då kände han plötsligen med förskräckelse
huru en skarp blåst rörde fjädrarna på honom och hans fötter
började glida framåt. Han höll sig med all kraft intill sin så mycket
afundade kamrat, för att blott icke förlora fotfäste; men — förgäfves!
En ännu starkare väderil slog honom i stjerten, och det bar ned med
den inbilske stolte tuppen från det höga dufslagstaket. Men hvart förde
honom väl vinden? alis icke dit, der han helst hamnat, nämligen i
hönsgården, der han ville beklaga sig öfver sitt olycksöde; nej, den dref
honom med våld bort till granngodsets gård, der den elake bandhunden icke
just så välvilligt mottog honom; ty han förföljda den arme flyktingen,
jagande och nafsande efter honom så länge, tills han utryckt de
präktiga stjertfjädrarne, öfver hvilka vår tupp ännu för några ögonblick
sedan varit så stolt, och hunden skulle kanske till och med bitit ihjel
honom, om icke en dräng kommit honom till hjelp. Förargad och
förödmjukad smög han sig derifrån och föll sedan aldrig mer på det
infallet att blifva väderhane.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
