- Project Runeberg -  Thalia / Theater-Kalender för 1867 /
59

(1848) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

på mig med ilskna blickar, tills de tusende munnarna
plötsligen bli en enda ångpipa, hvars gnisslande läte
tränger till merg och ben. Än ställer någon ondsint
theater-tomte så illa till, att min klädloge blir -placerad många
våningar upp på öfversta vindarna, från hvilka jag i
tusende slingergångar genom himlar, skyar, tackel och tåg
nisar ned, lagom för att komma för sent in på scenen.
Än träder jag halfklädd och halfmaskerad in i en annan
pjes än den, i hvilken jag är medspelande, och inottages
af publiken med skratt och hyssjningar. Än slås en propp
i minnets oljekruka, och jag står der schavotterande utan
att kunna erinra mig ett ord af rolen, eller också
ihåg-kommer jag endast kamraternas repliker. Än har jag i
brådskan sminkat mig svart på kinderna och röd i
ögonbrynen, eller fått peruken der skägget skulle sitta, och än
ropar jag mig balfdöd på min vaktmästare och uppassare,
som ingen menniska har sett en skymt af.

I hundrade skepnader, än tragiska, än komiska,
plågas vi af maran, denna nattliga ryttarinna, hvars sadel är
en qvarnsten och hvars sporrar äro ångest och förtviflan,
tills vi vakna med ett djupt andetag och finna med fröjd,
att ännu ha vi många timmar qvar till qvällen.

Huru oändligt beroende af ögonblicket är ej också
skådespelaren, jemförd med andra konstnärer, och tusende
små orsaker kunna rycka detta ögonblick med alla sina
lagrar ur hans makt. Än drager någon dämon tungan
litet på sned mot tandraden just i det ögonblick han
framför sin vackraste fras, än retas han till hostning eller
nys-ning just vid något effektfullt “låt mig dö“, eller “jag
älskar dig. “ Än brister en knapp, som är vigtigare än
knappen på en kungaspira, och än lossnar en mustasch,
som kanske har historiska former, och utan hvilken
Gustaf den andre Adolf plötsligen blir herr Almlöf eller
Dahlqvist.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Oct 18 16:26:13 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/thalia/1867/0097.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free