Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
V.
Minnesrika stunder.
Emilie Högqvist hade varit hopplöst sjuk. Hon fick
nu mottaga besök af sina vänner, innan hon företog sin
resa till utlandet.
Jag dröjde ej att infinna mig. Konstnärinnan satt
hopsjunken i en emmastol vid kabinettsfönstret och hon
helsade mig med sitt vänligaste småleende.
Om någonsin theaterutropet: “Store Gud!-* är på sin
plats, kunde jag nu ha skäl att begagna det.
“Store Gud!“ Hvilken förändring.
“Jag skrämmer Jo. Jo.“ — hviskade hon, — i det
hon bjöd mig en plats midtemot sin. — “Mina vänners
ansigten äro nu mina speglar, jag vet huru fasaväckande
jag ser ut.“
Jag hade mgen komplimang till stfar, man kan inte
ha hjerta att ljuga inför lidandet, inför döden.
“Det der var bra oartigt sagdt“ — fortsatte hon
med ett matt småleende, — “men mina vänner förstå mig
nog. — Och Gudskelof, jag tror att jag har några sådana.
Till och med de som förr så mycket afundats mig, bli nu
mina vänner. Det har jag att tacka plågorna för. Se
mina fingrar, kan det kallas fingrar, ingen ring åt ett barn
kan sitta qvar på dem. Tio strumpstickor, kära Jo. Jo.!“
Och hon lekte skämtsamt med de af sjukdomen halft
förlamade små händerna, som nu voro nästan transparenta.
“Jag har inte sett Jo. Jo. på scenen på länge, rysligt
länge. Sist gick det bra med rygg och knän. Det var i
“ Tartuffes urbild“. Jag hade roligt som ett barn, som
leker med en docka. Den eleganta hofmannen på scenen
sjönk då och då ihop och glömde sin kostym och sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
