Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Tyst, tyst, monseigneur! Tala saktare! Jag har
gömt en kopia.
Det. är Halévy, som berättat detta efter några gamla
notiser från Lully’s tid.
Men Lully blef åter frisk och fick höra sin “Armide*1
från scenen. Dock lefde han icke länge derefter. Aret
derpå, då han anförde orkestern, hvilken utförde ett, Te
Dtncm, som Lully komponerat för att tira Ludvig den
fjortondes tillfrisknande, slog han takten med sin käpp, men
slog sig dervid sjelf så illa på foten, att han dog af
bles-syren. Han hade då varit direktör för operan i femton
år och efterlemnade vid sin död en förmögeuhet af 600,000
francs.
De privilegier Lully erhöll såsom direktör för
‘‘kungliga musikakademien“ innehöllo, bland annat, att inga, af
livad egenskap och vilkor de än voro, samt ej ens
konungens hofmän, kunde få begagna sig af fria entréer vid
representationerna, något som deremot förut var ganska
vanligt. Ej heller fick någon uppföra en musikpjes utan
skriftlig tillåtelse af Lully. Konungen lät äfveu kungöra,
att adliga personer kunde mycket väl uppträda på Lullys
teater, utan att förverka sina adliga privilegier.
Ett annat blad ur pariserteatrarnas och särskildt
operans historia visar oss den period, då tiluck, redan en
sextioåring, kom till Paris och ryckte operan ur den
förnedring, hvaruti den åter råkat efter Lullys död, och huru
Glucks motståndare kallade till sin hjelp Nicolo Tiecini,
den neapolitanska kompositören, hvilken skulle slå ur
brädet den tyske mästaren, men slutligen sjelf besegrades.
Striden mellan glwkieter och piceinister är en af de mest
fanatiska historien har att omtala. Den delade hela
teaterpubliken i tvenoe liendtliga läger.
Men man kan säga att den egentliga teateru i förra
århundradet, alltsedan Ludvig den fjortondes tid, mer och
mer aflägsnades från sjelfva folket och blef ett nöje nästan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
