Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
politiska handlingar såväl som i deras
lidelsefulla kamp för fjärran
framtidsmål.
Det var därför icke nägon längre tid
man i Parma nöjde sig med att
blott kämpa för den politiska,
parlamentariska socialismen. De nya
syndikalistiska idéerna om den
revolutionära generalstrejken, den obetvinglige
besegraren av det kapitalistiska
samhället, vunno raskf mark. oeh en av
syndikalisterna till seger förd
förberedande, partiell strejk 1907 hade till
följd att syndikalisterna erövrade hela
lantbefolkningen för sig. Provinsen
trädde nu fram i motsättning till
landets övriga arbetarrörelse, bröt sig ut
från såväl det socialistiska partiet som
den fackliga landsorganisationen,
grunlade i visst avseende på hytt det förra
hertigdömet Parmas sociala
individualitet, vart åter en värld för sig.
1908 skulle det här i detta
syndikalistiska rike efter de syndikalistiska
ledarnas önskan komma till ett
avgörande slag mellan kapital och arbete.
Syndikalismens stora triumfdag skulle
randas. Arbetarnas i Parma
organisation var enligt de
syndikalistiska ledarnas åsikt den bästa
tänkbara oeh alla förutsättningar för
seger voro för handen, då strejken
skulle bryta ut i skördetiden och
arbetskraft vid denna tid var mycket
svår att få.
Provinsens jordägare, förmögna och
förutseende, läto dock icke utan
vidare överrumpla sig. De organiserade
sig i ”Agrarligan” och beslöto att på
arbetarnas strejk svara med lockout
över hela linjen samt att genom ett
bindande system av växlar och
reverser. isom förföllo till betalning där
någon svek. kedja alla arbetsgivare
samman. som icke ville ekonomiskt ruinera
sig.
1907 hade mellan häda parterna
ingåtts ett kollektivavtal. En liten
meningsskiljaktighet i tolkningen av detta
avtal togo syndikalisterna till
förevändning för generalstrejkens
förklarande. En av arbetarnas viktigaste
trumf var hotet att med våld hindra
boskapens tranlsport utanför
strejkområdet. För att möta denna trumf,
beslöt agrarligan att värva 1,000
strejkbrytare till att föra boskapen ur
provinsen. Dessa strejkbrytare
beväpnanades med skjutvapen. De av
jordägarna till städernas slaktare och
boskapshandlare eller andra trakters
jordbrukare sålda eller ’borttingade
djuren fördes härefter ut nr den
strejkberörda provinsen.
De strejkande stredo med stor
våldsamhet och uthållighet, gjorde t. o. m.
väpnade anfall på
kreaturstranspörterna, kvinnorna med ’barnen kastade sig
framför där djuren skulle fram o. d.
De beväpnade strejkbrytarne gåvo
emellertid eld, militär, som var talrikt
förlagd i provinsen, grep även in på
vanligt brutalt sätt, och de strejkande
drevos på flykten.
Sedan detta speciellt syndikalistiska
försök att med våld segra hade
misslvckats, återvände arbetarne ett slag
till den lugnare stridstaktiken. Det av
Parma-arbetarne övergivna
socialistiska partiet och den likaledes lämnade
landsorganisationen, ehuru båda
motståndare till den syndikalistiska
strejken. grepo dock av medkänsla med de
slagna arbetarna nu in i striden. En
hjälpkommitté organiserades och
pengar samlades in över hela landet. En
mängd familjer erbjödo sig att i sina
hem utan ersättning mottaga de
strejkandes familjer och försörja dessa så
länge striden pågick etc.
Så fortgick strejken under lugn till
dess i mitten av juni — striden hade
då pågått i 50 dagar — den
revolutionära lidelsen åter fick makt med
befolkningen. Den 19 juni skulle 300 å
400 strejkbrytare anlända till staden
Parmas station. En väldig
människomassa gjorde isig beredd att taga emot
dem med våld. Men starka
truppavdelningar - skyddade dem oeh kavalleri
skred även in. Massan -vek först
tillbaka. men gick så ånyo till anfall.
Stadens gamla revolutionära traditioner
levde upp igen. Barrikader restes,
gatorna upprevos, skott ljödo genom
staden, gendarmerna sårades. Men
trupperna besatte istaden, framför allt
arbetarbörsen (Folkets Hus),
strejkkommittén häktades, blott dess främste
man, Deambris, lyckades rädda sig till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
