Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nytt oeh bättre arbetar sig ut ur det
gamla och förstörda.
Ode Balten heter den förra
författaren och den andra är Ludvig
Nordström. Ode Balten, tänkte jag, så
diskret ljudande namn har ingen, man
heter väl Oskar Johansson eller så,
Ode Balten är en signatur. Mjuk och
ömtålig som signaturen så är boken,
Döddansare kallas den, oeh aldrig har
.jag så tydligt fått beteckningen på
detta ords natur: någon som rör sig och
svingar ännu, men är döende eller död.
eller åtminstone lika gärna kunde vara
död. Denna bok i moll väcker
samma känslor som stråkorkestern vid en
begravning: Man vet förut allt det
sorgliga, men man är redan van och
förhåller sig kall, ja glömmer. Så
lyftes plötsligt smärtans verklighet upp
på tonernas vågor, och man sköljes
med, bort i ett lidande, som synes utan
gräns ... Och mitt i allt erfar man
lukten av förruttnelse.
Det är författarens medfött fina och
väl odlade stil som väcker den
musikaliska sensationen. Men bokens
ämne är som blandningen av lik och
blommor.
I den kvava sommarhettan sticka de
fram. dessa stadens gestalter,
borgarfrun med de genomträngande och
misstänksamma blickarna, då hon
möter en ung man. som är blekare än
vanligt; lagman Sölverbart med sin
portfölj oeh sitt sarkastiska
småleende, som ingendera något betyder;
platsens unga skönhet, som i badet
gläder sig åt sina vackra lemmar —• tills
de om några år blivit oformliga av
kafferepens tolv kaksorter, som alla
måste smakas; stadens åldriga
aristokrat, vilkens promenadtid är viss som
ett urverk; herrarna, som smita in
i stadshotellet; de svajiga och
älskogs-lystna kaféfröknarna ... Men värst är
hjältens, Sven Fernebos vän, brackan
som agerar övermänniska i
Grönköping och låter elda stockbrasor på
midsommardagen, men dricker
isdrycker på balkongen i vinterkölden, och
som vid sina dyra gåsleverorgier har
intet annat än tystnad som
förströelse.
Från detta jolm reser Sven Fernebo
med tåget en vacker dag, söderut,
långt bort. Som ofta småstadsbon,
vilken levt sitt liv i diktarnas böcker,
så blandar han nu dessa dikters
gestalter i sina intryck av nuet. För
honom blir Danmark mest av allt Niels
Lyhnes och Marie Grubbes land.
Kier-kegaards land. Han somnade in oeh
drömde där uppe i den lilla staden,
och lian vaknar aldrig mer. Han får
ansatser till ett äventyr — en aktris,
vad finns väl annars att tillgå? Men
han är slut, han förmår varken älska
eller handla, han far tillbaka samma
väg som han kommit, till den lilla
staden igen som en tämd fågel till sin
bur. Författaren låter honom begå
självmord, liksom han förut berättat
att en och annan då och då tar sig
före. Men detta är ju blott en
konstnärlig avrundning — Sven Fernebo
kunde lika gärna vegeterat vidare,
det hade varit vanligare — och
sorgligare.
En liten smula kokett är Ode Balten,
men det generar inte mig. Tvärtom,
det är angenämt med män som söka
det vackraste till och med i sin
enslighet. Fin och tillbakadragen är han
som berättare, inte ens i de
hänsynslösa ögonblicken blir han brutal. -Jag
håller redan av honom. Det sägs att
han nu är synlig i tidningsspalterna.
Ack, där passar han ej!
Inte alls vek blir man av Ludvig
Nordström. Och ändå finner man sig
strax vara med en god människa. Det
utmärkande i hans nya bok. Herra r,
är styrka och bredd, allt för tilltagen
bredd tycker man. exempelvis om den
farlige Franz Twieselmann. men när
alla herrarna passerat revy äro de
levande oeh ropande just genom denna
bredd. En annan figur, farlig genom
sin dumhet, är Christian Dellwik,
också han spatiöst målad till den grad, att
hans löjliga öde för minnet hänger som
en sprallegubbe av jättedimensioner.
Herr Dellwik är på något sätt
mystiskt religiös, gud ger honom tecken
och vinkar om spekulationer som tros
lyckade. Det går åt skogen, och i en
vackert idealiserad blixtbild ger för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
