Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
-icke ämnade gå ut att försvara ”en
så kallad nation”.
Jag frågade honom, om han ej
kände, att nationen givit honom något?
Svaret blev ett kort nej. Jag kunde
ej avhålla mig från att säga honom
att den, som ej inser att han fått något
av sin nation, han är en av dem,
nationen väl kan undvara.
Visserligen finnas många, som i
Sverge lidit så mycket av arbetslöshet,
nöd, orättrådighet, att de frestas
glömma, vad de i sitt land äga, glömma
att de, under t. ex. ryskt välde, skulle
lida allt detsamma som nu, men
dessutom mångdubbelt mera genom
förlusten av mycket gott, som de nu
åtnjuta lika omedvetet som den luft de
andas.
Så gärna kan bladet neka att roten
och stammen givit det något, som
individen kan neka, att nationen för
honom ägt betydelse. Även om
jordmånen varit mager och bladen sålunda
fått en fattig näring, även om frost
eller torka skadat deras friskhet eller
skuggan dess fulla utveckling, så
länge de ej löst sig från grenen äga de
dock mer livskraft än när de fladdra
omkring med vinden. Var enskild
äger som medlem av ett folk en
fullhet av liv, som han, löst från sitt
samband med sin stam, aldrig kan äga.
Särskilt starkt har jag under de
senare åren känt detta när jag 1905,
återkommen från utlandet, möttes av
den norska konflikten och 1909,
likaledes återkommen från Italien, möttes
av storlockout och storstrejk. Var
gång jag under senare år vänt tillbaka
till Sverge, där också jag slitit ont,
har jag förut stått i valet att stanna
borta, att dana mig mitt
ålderdomshem i Italien. Men 1905 som 1909
kände jag med hela min varelse huru
omöjligt detta skulle varit; huru jag
m åste lida och glädas med mitt eget
folk för att känna mig i alla
avseenden leva; huru jag ingen
annanstä-des kunnat lida s å eller glädas s å
som hemma. Endast där kunde jag
gripas av en sådan ångest, som den
jag med många kände 1905; ångesten
att Sverge genom .ett krig skulle
draga skam över sig — medan vi nu med
stolthet höra vårt land nämnas såsom
ett föredöme i fredskärlek. Och
visserligen har jag i andra land
fröjdats-åt arbetarnas hållning vid några stora
sociala kamptillfällen. Men dock var
det med en helt annan personlig
glädje jag 1909 såg våra arbetares
självbehärskning, offervilja,
solidari-tetskänlsa.
Ty det var svenskar, det var mitt
folk, som utvecklade denna kraft och
gav världen detta föredöme och detta,
medvetande höjde min livskänsla, så.
som samma intryck från ett annat folk
ej kunnat göra. Om det å ena sidan
är visst att vår själ blir vidare, när vi
känna oss, ej som1 ensamma, utan som
medlemmar av en nation och att vårt
väsen än mer vidgas när vi känna oss
ej endast som medlemmar i en nation
utan som världsborgare, så är det å
andra sidan visst att vårt väsen djupnar
på den omvända vägen, den att från
världsborgarkänslan samla oss i det
nationella medvetandet och från detta
i det individuella. Vi kunna numera
ej leva i antikens syn på folket som
allt, individen som intet. Men lika
litet kunna vi fortleva i den nutida
synen på folket som intet, individen som
allt.
De svenskar, som ej förstå, att
deras nation givit dem något, borde
besöka Sönder-Jylland och Polen,
Finland och Ryssland och se vad det vill
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
