Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dem i motsättning till natur oeh
primitivitet, som bejaka livet, rör han
sig i en dualistisk åskådning, som
börjar alltmer överbryggas oeh
övervinnas av utveckling s-tänkandet.
Han tvingar fram frågan om ej från
början all kulturs mening — ”förnuft”
— varit att trygga, förlänga och
frukt-bargöra livet och om den ej, genom att
låta livet växa och stärkas, även
mildrat fruktan för döden. Men en
mildrad dödsfruktan — som ju
även Leopardi vill skänka osS — är
även ett ljust drag i tillvarons bild —
och L:s ”pessimism” ter sig alltså
mindre mörk under denna synvinkel.
Den store italienske tvivlaren har
levat i en tid — 1798—1837 — då hans
fädernesland befann sig i djupaste
politisk oeh social misär under
främlingars och påvars välde. Knappt
någon ljusning syntes. Att icke frukta
döden, att betrakta den som ett gott —
det kunde då vara en stolt, av antikens
anda fylld manlighets ord till en
förtrampad nation. Och manlighet möter
oss i Leopardis dialoger. Det är
jnan-lighet att säga såsom det heter i
dialogen mellan Tasso och hans genius:
”Lidandet är ieke ledsamt”,
”avstängning framkallar samtal med sig
själv”, ”ensamhet kan bli ett surrogat
for ungdom”. Sådant vittnar om
spänstighet hos både diktaren och
nationen.
Denna manlighet får särskilt skarp
kontur i några satser i dialogen:
”Timander och Eleander”. ”Hat och
vrede synas mig mycket för stora
saker för att passa till den ömkliga
bräcklighet, som livet är”, säger
Eleander. Han bekänner, att han älskar
ingen mer än sig själv, ”men är van
och beredd att hellre själv lida än
vålla andra lidande”. Det är ju redan
här en syntes av egoism och altruism.
Mot hyckleriet, särskilt den litterära
maskeraden, slungas pilen: ”Alla gå
omkring i samma masker, men känna
varandra utmärkt bra.” Han vill ej
nedhåna släktet, men ”beklaga vårt
öde”. Därför en viss tröst i att
skratta åt eländet •— ”olyckans enda
fördel”; d. v. s. stoikerns skratt som
uttryck för en ”högsint förtvivlan”, som
önskar släktets välgång, men ej kan
hoppas därpå — och så kravet på
sanning mot sig själv: ”den,
som skriver mot sin innersta mening,
åstadkommer intet beaktansvärt”.
I bitter och stolt ironi utmynnar
denna dialog. När Timander yttrar:
”Det är icke alla sanningar, som det
är riktigt att predika för alla eller
på vad tid som helst” — maxim för en
konservativ eller liberal politiker,
skulle vi kunna säga — svarar Eleander:
”Alltså är det ett bedrägeri att
människans fulländning ligger i
kunskapen om det sanna.” Eller: ”filosofin,
som lovar att bota oss för alla
lidandan — slutar med fåfänga
bemödanden att bota oss från sig själv”. Och
slutligen revolterar
Eleander-Leopar-di mot sin omgivnings trånghet och
halvhet: Inga småsanningar, men
”däremot prisar oeh upphöjer jag alla
sådana meningar, som — låt vara
falska — ge upphov till nobla, starka,
storsinta handlingar och tänkesätt,
nyttiga for det allmänna och enskilda
livet; alla dessa sköna, lyckliga och
— falska inbillningar, som förläna
värde åt livet, själens naturliga illusioner
— och jag tänker även på den antika
världens inbillningar, vidskepelser och
drömmar, som äro så vitt skilda från
den modernas. Ty dessa senare och icke
de förra hade förtjänt att störtas av
den nya civilisationen oeh filosofin”.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
