Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
frågorna, som tillhör den germanska
rasen oeh är uttrycket för dess
idealitet. Och hos honom smälte vetenskap
och filosofi samman till en harmonisk,
rik enhet. Hans i vetenskapen stålade
tanke skänkte honom även på
filosofiens område en befriande klarhet och
en omutlig följdriktighet; han ägde,
för att anföra ett citat från den tyske
filosofen Albert Lange, den tänka
n-dets sedlighet, som fordrar av
oss, att vi icke hålla oss till vaga
möjligheter, utan alltid giva företrädet åt
det sannolikare. Därav hans
förbittrade och aldrig slappnande kamp mot
dogmer och oklarhet, de må nu kläda
sig i kristendomens veckrika mantel
eller uppträda i pragmatismens eller
Bergson-filosofiens skenbart mera
modernt tillskurna dräkt. Därav även
hans lika starka och omedelbara
reaktion mot den jordbundna filosofiska
materialismen, Vilken var honom i
grunden förhatlig. Han kom på så
vis, för att nämna hans egna ord om
den vän, som kanske stått honom
närmast, Axel Danielsson, ’väl, aldrig
längre än till att se problem, där
trossen och parvenyerna se solklara
sanningar, och gentemot livets gåta,
som ligger badande i ljus’ både för den
kristne och för materialisten, behöll
han under hela sin levnad det förnäma
icke-förstående, som filosofen Mach
påstår vara den verkliga begåvningens
adelsmärke”. Men om de möjligheter,
som för en ideell tanke kunna skymta
fram bakom kunskapsteoretisk
begränsning och kritisk tankeskärpa,
därom har han i de sista sidorna av
”Kristendomen förr och nu” givit en
antydan, som med stilla och innerliga
tonfall uppenbarar, att även han visste
att bygga sig tempel och visa den med
tillbedjan besläktade ödmjukhet inför
de stora gåtorna, som innerst
kännetecknar den religiösa, filosofiskt
skolade kulturmänniskan.
Så blev han en idéernas man och
därav en stridsman som få. Hur ofta
har han ej med sin bittraste satir
gisslat de slöa, som ”låta sanningen slåss
på egen hand”, under det de själva i
maklig ro tillfredsställa sitt samvete
med sentensen, att sanningen till slut
ändå måste segra. Och så är det
även naturligt, att, när hans
fördomsfria tänkande fört honom på det
sociala området till gemensamhet med
arbetarklassens strävanden, han även
här blev den tappre kämpe och
hövding, vars bortgång nu betyder en så
svårt ersättbar förlust. Men även i
sitt förhållande till arbetarna bibehöll
han städse sin fordran på klar och
omutlig tankeskärpa. Han kände
alltid varmt med de tillbakasatta, och
hans åskådning, att arbetarklassen, i
förhållande till den tid och de
ekonomiska resurser, som stå den till buds,
är vida mer kulturellt intresserad än
överklassen, tog sig uttryck i ett
personligt kamratskap, som ofta i all sin
enkelhet var vackert och oreflekterat.
Men han var aldrig romantiker, och ej
sällan fick han i kretsen av mera
het-levrade arbetare spela den nyktre
dämparens roll, klargörande och
vägande fördelar och risker. Hans
uppfattning om den i vetenskapligt
tänkande skolade akademikerns uppgift
inom arbetarrörelsen var sträng, och
allvarlig, och den kom ej minst till
uttryck, när han riktade sina ord till de
unga radikala studenter, med vilka han
kom i beröring. Dem varnade han alltid
för att uppväcka en känsloradikalism,
och han pekade på den fara, som
ligger i att bli politiskt intresserad oeh
radikal vid alltför unga år, då hjär-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
