Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 1, 1914 - Jacobi, A.: Departementalreformen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gåve man emellertid, att t. ex. en
kavalleriofficer skulle kunna vara
kompetent att inför riksdagen representera
flottans intressen, vore det sedan ej så
lätt att utan vidare avvisa tanken på,
att en med kunskaper och
omdömesförmåga utrustad civil person skulle
kunna fylla samma funktion. Med den
rivalitet, som alla bestridanden till
trots råder mellan försvarets olika
grenar, vore det ej ens osannolikt, att man
inom det ena eller andra vapnet hellre
skulle se departementet företrätt av
en utomstående än av en representant
för en annan försvarsgren. Lyckas
man åter förhindra departementens
sammanslagning, har man däri alltid
ett stöd för vidhållande av doktrinen
om den outgrundliga militära
fackkunskapen, som en civil av eget förnuft
■eller kraft aldrig kan komma i
besittning av.
Egendomligt är att se, hur man, för
att motivera bibehållandet av de
särskilda departementen och de militära
•departementscheferna, tillagt dessa en
del funktioner, som eljest ej enligt
svensk rätt anses förenliga med
stats-rådsbefattningarna. Som bekant hava
statsråden enligt grundlagen ej någon
som helst chefsställning gent emot till
departementen hörande ämbetsverk,
stater och kårer, och en av de
kraftigaste anmärkningar, som från
konservativt håll framställts mot
departemen-talreformen, har just varit, att
densamma ansetts öppna dörren för
ministerstyrelsen. Emellertid har vid
åtskilliga tillfällen inträffat, att en
militär departementschef förordnats att
näst konungen föra högsta befälet över
krigsmakten till lands resp. till sjöss.
Denna anordning, vars
grundlagsenlighet hittills på tämligen goda grunder
kunnat bestridas, borde naturligtvis
aldrig ifrågasättas i en stat, där den
parlamentariska hänsynen vid
ministertillsättningar dock spelar en
ofrånkomlig roll. Departementalkommitterade
hava också tydligen sagt ifrån, att det
med den av dem föreslagna
organisationen av försvarsdepartementet
förutsattes, att försvarsministern ej skall
utöva något militärt befäl. Att kom-
mitterade på detta område sålunda ej
vilja veta av någon ministerstyrelse,
har dock lagts dem till last just från
det håll, där man nu annars till och
med manar fram den gamla
ärkekättaren Adolf Hedins ande för att påvisa
ministerstyrelsens oförenlighet med
svenskt statsskick. Att de militära
förtroendemän, från vilka regeringen
för-utsättes komma att inhämta råd och
förslag i rent militära spörsmål, ej
be-klätts med konstitutionellt ansvar oeh
därmed ställts i beroende av
riksdagen, borde väl minst av allt mötas med
några invändningar från det parti, där
man som det mörkaste bladet i Sverges
historia älskar framställa frihetstiden
med dess olyckliga krig oeh olyckliga,
parlamentariskt ansvariga härförare.
För den, vilken som den svenska
statsförvaltningens grundprincip fasthåller
vid de centrala ämbetsverkens
självständighet gentemot regeringen, borde
det väl också stå klart, att cheferna
för de militära ämbetsverken —
armé-och marinförvaltning, general- och
marinstab etc. — komma att intaga en
långt självständigare ställning inom
ett gemensamt försvarsdepartement
(eventuellt med civil chef) än under
två fackministrar.
Om en anordning med gemensam
försvarsminister sålunda skulle kunna
synas vara i högsta grad ägnad att
markera de militära chefernas oberoende
gentemot departementschefen och
framförallt omöjliggöra den ytterst
farliga form av ministerstyrelse, som
ligger däruti, att ett statsråd beklädes
med högsta befälet över rikets lant-
eller sjöförvar, så står man nästan
tveksam inför frågan, varför just den
konservativa militaristperssen så ihärdigt
bekämpar en dylik reform. En
förklaring ligger ju däruti, att reformens
motståndare, efter vad förut påvisats,
i främsta rummet äro angelägna att
försvåra ministerposternas beklädande
med civila män. I detta intresse måste
man, vad försvarsväsendet beträffar,
övervinna sin motvilja mot
ministerstyrelsen. En minister med militär
be-fälsrätt måste givetvis också vara
militär. Har man emellertid fastslagit,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
