Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 4, 1914 - Sköld, Hannes: Den albanska frågan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det är särskilt clenna, som gör att
stammarna gentemot varandra utgöra
skarpt avgränsade enheter.
Men hur noga dessa självständiga
små samhällen dra upp gränserna
sinsemellan, så har dock det ekonomiska
underlaget för klanorganisationen för
längesen upphört att existera bland
albaneserna. Framförallt har jorden
upphört att vara stammarnas
gemensamma egendom. Jordens delning har
genomförts parallellt med införandet
av penninghushållningen. Vissa
familjer och enskilda ha förstått att
hålla sig särskilt framme, och
därigenom har även inom stammarna
uppkommit en skillnad mellan fattig och
rik. Stamförfattningen förutsätter ett
outvecklat lantbruk och en gles
befolkning. ■ Och så länge stammen till
sitt förfogande ännu äger tillräckligt
oupptaget land, så behöva inga strider
om jorden inbördes eller med
grann-stammarna komma ifråga. • Men
allteftersom stammarnas medlemsantal
ökades blevo de fria områdena allt
trängre, man började slåss om
åkertegar och betesmarker-och
blodshämnden rasade mellan naborna. Rövartåg
började bedrivas som näringsfång.
I samma stund som den
kommunistiska äganderätten till jorden och
övriga produktionsmedel upphörde och
privatäganderätten började intränga,
upphörde emellertid den enskilde att
tjäna stammens gemensamma intressen
och sökte se sig själv tillgodo i högsta
möjliga grad. Stammarnas enhet
upphörde att existera inåt — de höllo ihop
endast mot de övriga stammarna.
Klanförfattningens bibehållande beror
ej längre på en inre intressegemenskap
utan ]3å farau utifrån, som alltjämt
driver till sammanhållning.
Innehållet har upphört att finnas till, endast
formen återstår. Om förut stammen
varit till för att skydda alla
medlemmar och tillvarata deras intressen, så
äger nu egentligen endast de rikare
familjerna behov av dess skydd. Om
striden mot den främmande
inkräktaren förr legat i allas intresse, så är det
nu endast den store egendomsägaren
som behöver den. Blodshämnden har
förut varit ett m e d e 1 för stammens
försvar, nu har den blivit en följd
av den oupphörliga inbördes fejdem
Striden har från början gällt endast
försvaret för stammens område, men
har övergått att gälla erövring av nya
fält. Blodshämnden har upphört att
vara en stammens gemensamma
angelägenhet i så hög grad som förr och
antar en alltmer anarkisk karaktär.
Totalbilden av de albanesiska
stammarna i närvarande stund — skriver
Tutsovitj — är följande: varje individ
sitter instängd som fånge i sitt hus
av fruktan för blodshämnden, varje
starn sitter instängd som fånge på sitt
område av fiendskapen mot grannarna,
och hela. norra Albanien är ett enda.
väldigt fängelse, vid vars portar tills
helt nyligen de turkiska soldaterna
stått vakt. Ty Turkiet har i sin mån
bidragit till att bibehålla
förhållandena, som det förefunnit dem.
De ekonomiska förhållandena och
folkkaraktären.
Åkerbruket står på en ytterst
outvecklad ståndpunkt i norra Albanien.
Författaren såg under en resa i landet
ännu på många ställen träplogar
användas, och man färdas långa sträckor
utan att se annan säd än majs. Om
betydelsen av träde och växelbruk
äger man ingen aning.
Boskapsskötseln, den naturliga huvudnäringen, har
gått ständigt tillbaka på grund av
utestängningen från kusten och de
varmare trakterna.
I södra Albanien åter härskar
tschiftliken, och här har den fria
alba-nesen nedsjunkit till träl under de
stora godsägarna, bejerna, av turkiskt
eller albaniskt ursprung.
De främlingar som besökt landet
pläga skildra albaneserna på två
fullständigt olika sätt: antingen som
hjältemodiga och ädla försvarare av
sin fattiga hydda eller som
blodtörstiga och utstuderade skurkar av en
lägre människoras. Detta senare är
de ntes som Balkanicus idisslar efter
den österrikiska konsuln i Prizrend,
Prochazka, vilken under balkankriget
vunnit en viss ryktbarhet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
