Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 8-9, 1914 - Larsson, Yngve: Världskrigets upphovsmän
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dess mindre gick Ryssland till anfall
mot Österrike.
Tyskland har däremot med
större kraft och med större framgång
än någon annan makt arbetat för
freden. Det har därvid från början
samverkat med England och tillsammans
med denna makt sökt medla i Wien
och Petersburg. I dessa
medlingsförsök var avvisandet av
konferensförsla-.get endast .en betydelselös episod, då
Tysklands invändningar ieke gällde
medlingen i och för sig, endast den
föreslagna foi’men. Av sir Edward
Grey tillmätes icke heller Tysklands
avvisande svar någon större betydelse;
i engelska pressen upptogs det med
.största lugn .och betraktades
ingalunda såsom den förhandlingarnas
vändpunkt, som det blivit
sedermera på .sina håll. Långt
viktigare var nämligen, att Tyskland
accepterade principen om en neutral
medling, och att detta medlingsarbete
genast och med kraft upptogs.’ Grey
var för övrigt med Tyskland — och
med Ryssland! — ense om att direkta
förhandlingar mellan Wien oeh
Petersburg i första hand voro att föredraga
framför en konferens. Sedan dessa
förhandlingar av Österrike avbrutits,
tvingade Tyskland Österrike att
återupptaga dem och att med Ryssland
diskutera den serbiska frågan —
något vartill det icke från början varit
hågat. Tyskland förmådde det vidare
att acceptera det engelska förslaget
om medling mellan Österrike och
Serbien på grundvalen av Belgrads
ockupation, men Ryssland ville icke antaga
denna basis och hade för övrigt vid
denna tid genom sina
krigsförberedelser gjort öppen konflikt
oundviklig. Att den direkta
medlingsdiskus-sionen mellan kabinetten på kort tid
medförde lika stora, ja säkert större
resultat än om medlingen erhållit
konferensens omständligare form, torde
alltså, vara säkert.
Vad England angår, synes mig
dess vita bok otvetydigt visa, att det
ville bevara freden och med all makt
arbetade i detta svft.e in i det sista.
På ärligheten härav finnes icke någon
anledning att tvivla, Men England
var genom sin traditionellt
ententevän-liga politik så bundet vid Ryssland,
att dess fredssträvanden blevo
maktlösa, Utån tvekan erkände England
från första början Rysslands rätt att
anfalla Österrike för Serbiens skull
och lät för en sådan eventualitet
förstå, att England självt troligen skulle
deltaga. Genom denna förklaring
förlorade naturligtvis dess påtryckningar
i Petersburg all kraft, och medan
Tyskland kunde avpressa sin bundsförvant
viktiga medgivanden, ledde Greys
uppmaningar till Ryssland att undvika
militära åtgärder icke till något som
helst resultat. Icke ett steg har
Grey förmått Ryssland att avvika från
den väg, som allom uppenbart förde till
kriget. Det skulle vara intressant att
få veta, varför det är fredsvänligare
att lägga eftergifternas börda u t
e-s 1 u t a n d e på Österrike, som dock
är den anfallne, och däremot låta
Ryssland helt gå fri. För mig är det
självklart, att den som verkligen förmått
den anfallna parten att göra
eftergifter, uträttat m era för freden än den,
vars lama föreställningar till den
anfallande — icke uträttat någonting!
Och slutligen F r a n k r i k e! Det
är med djup missräkning man tar del
äv de här tillgängliga urkunderna, som
knappast visa några spår av franska
medlingsförsök. Helt och hållet tycks
Frankrike ha seglat in i den ryska
Balkanpolitikens kölvatten; Tysklands
förslag misstros och missförstås på ett
ibland löjligt sätt. En legend, som i
början av kriget var mycket gängse
bland västmakternas radikaler oeh som
även här uppe vann genklang, gick ut
på att det brutala Tyskland oförskyllt
anfallit Frankrike. Den läsarten bör
väl efter de engelska och ryska
böckernas publicering slutgiltigt
skrinläggas. Vid varje kritiskt tillfälle
förklarade den franska utrikésledningen sin
fulla anslutning till Ryssland, och att
ett tyskt-ryskt krig för Frankrike
innebar en casus f oederis, var
icke någon hemlighet och bekräftades
också av Viviani. Det gick som Marcel
Sembat spådde: ’ ’Ryssland tryckte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
