Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 11-12, 1914 - Kautsky, K.: Internationalismen och kriget (efter »Neue Zeit»)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mandet mellan partiledningen, Bebel
och Liebknecht underlättades genom
ingripande av Karl Marx, som, i
likhet med Engels, utan varje spår av
”nationell paroxysm” dock ävenledes
inte utan förbehåll gillade våra båda
representanters uppträdande. Båda
togo vid krigets begynnelse parti mot
Napoleon. Redan den 20 juli skrev
Marx till Engels: ”Fransoserna
behöva smörj”.
För honom blev det proletäriska
intresset avgörande för hans
ställningstagande. Han fortfor:
”Om preussarna segra, så blir
statsmaktens eentralisation nyttig för den tyska
ar-betareklasséns eentralisation. Den tyska
övervikten kommer för framtiden att
förlägga den västeuropeiska arbetarerörelsens
tyngdpunkt från Frankrike till Tyskland, oeh
man behöver blott jämföra rörelsen i de båda
länderna från 1866 till nu för att se, att
den tyska arbetareklassen är den franska
överlägsen teoretiskt och organisatoriskt.
Dess övervikt på världsteatern skulle tillika
vara våra teoriers övervikt över Proudhons”
o. S. V.
Förvisso skulle det ingalunda vara i
enlighet med Marx’ uppfattning, om de
tyska arbetarna nu menade, att deras
dåvarande överlägsenhet måste
fortfara i alla tider om inte säregna
historiska omständigheter inträffade, eller
om någon av anförda ord till och med
ville sluta, att Marx skulle ha för de
tyska arbetarna gjort anspråk på en
ledareroll inom International en.
Liksom Engels såg han i anspråk av det
slaget från någon viss nation en fara
för Internationalen. Sålunda skrev
Engels till mig i ett brev av den 15
februari 1882:
”En internationell rörelse bland
proletariatet är möjlig endast mellan självständiga
nationer. Den lilla smulan republikansk
internationalism av 1830—1848 grupperade sig
kring Frankrike, som skulle befria Europa,
och stegrade alltså den franska
chauvinismen till den grad, att Frankrikes kallelse
som världsbefriare, och därmed dess
börds-rätt att stå i spetsen, ännu varje dag löper
oss kring benen (såsom karikatyr hos
blan-quisterna, men även med stor styrka
exempelvis hos Malon och liktänkande). Även
inom Internationalen var detta så tämligen
självklart. Det var händelserna själva, som
först måste inprägla hos dem — och även
hos andra — och måste ännu dagligen göra
det, att internationell samverkan är möjlig
endast bland lika r, och att själva den
omedelbara aktionen medger på sin höjd en p r
i-m us in t er pares (den främsta bland
likar).”
Det Marxska uttalandet om den
tyska arbetareklassens överlägsenhet får,
som man ser, inte tydas på ett
chauvinistiskt. sätt. År 1870 kunde man
givetvis framhäva denna överlägsenhet,,
som den gången var möjlig att inse
endast för en mera djup och vidsynt
ande, medan däremot efter det yttre
skenet den engelska och den franska
arbetareklassen framstod mycket mer
glänsande.
I våra dagar råder mycket mer
likhet än 1870 mellan arbetareklasserna
av de olika nationerna, Teoretiskt
liksom taktiskt stå de alla i våra dagar på
samma grund med undantag för den
anglosachsiska världen, som över
huvud taget har föga till övers för
teorier. Och även organisatoriskt närma
de sig varandra alltmer.
I våra dagar ligga alltså
förhållandena helt annorlunda till än 1870. Det
synes mig nödvändigt att påpeka detta,
då de Marx-Engelska breven från den
tiden nu ofta framdragas till en
lösning av det nuvarande krigets
problem, utan att man tar i betraktande
situationens olikheter.
Om Marx och Engels också önskade
Tysklands seger, så imponerade dock
Bebels och Liebknechts hållning
ifråga om krigskrediten på Marx såsom
”en modig gärning”.
Att vidare syssla med Marx’ och
Engels hållning den gången är onödigt1.
Det som är avgörande har Bernstein
redan framlagt i sin artikel. (3:dje
häftet av ”Neue Zeit”, ”Karl Marx
und Friedrich Engels in des zweiten
Phase des Krieges von 1870—71.”)
De stora differenser vi här visat
härskade t. o. m. inom Eisenacharnas lilla
krets. Vida starkare än hos dem
visade sig bland Lassalleanerna det som
Bebel kallade ”nationell paroxysm”.
Mehring säger därom i sin
partihistoria :
”Det demonstrativa tillkännagivandet
(Bebels och Liebknechts, när de nedlade sina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
