Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 11-12, 1914 - Kautsky, K.: Internationalismen och kriget (efter »Neue Zeit»)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nästa krig, som Internationalen hacle
att syssla med, var Balkankriget. Även
detta mötte den i enighetens tecken
vid fredskongressen i Basel 1912. Men
den kongressens uppgifter bestodo inte
i att taga ställning till
Balkanmakter-nas krig, men att verka därhän, att det
inte blev ett världskrig. 1 agitationen
för krigets förhindrande och fredens
bevarande har Internationalen dock
alltid varit enig.
Baselkongresens manifest slog fast,
att hela den socialistiska
Internationalen var enig om utrikespolitikens
grundsatser. Det heter däri bland
annat:
”Som den största faran för Europas fred
betraktar kongressen den med konstlade
medel närda motsättningen mellan
Storbritannien oeh det tyska riket. Kongressen hälsar
därför de bemödanden, som arbetareklassen
i de båda länderna gör att slå en bro över
denna motsättning, med tillfredsställelse.
Såsom det bästa medlet för detta
ändamål betraktar den avslutandet av en
överenskommelse mellan England och
Tyskland rörande flottrustningarnas
inställande och rörande avskaffandet av rätten
till kaperier. Kongressen uppfordrar
Englands och Tysklands socialister att fortsätta
sin agitation för en sådan
överenskommelse.
Övervinnandet av motsättningen mellan
Tyskland på den ena sidan och Frankrike och
England på den andra skulle avlägsna den
största faran för världsfreden, skulle skaka
tsarismens maktställning, som drar nytta av
denna motsättning, omöjliggöra för
öster-rike-Ungarn ett överfall på Serbien och åt
världen säkerställa freden. Internationalens
bemödanden måste därför framförallt
inriktas på detta mål.”
Representanterna för proletariatet i
alla länder tillstyrkte enstämmigt, ja
hänfört denna fredspolitik. Att ta
parti i Balkankriget blev inte
nödvändigt, förbjöd sig i stället direkt,
emedan varj e europeisk inblandning i
motsättningarna på Balkan tedde sig som
en fara för världsfreden. Parollen
ljöd: Balkan åt Balkanfolken, d. v. s.
dessa skulle överlämnas åt sig själva,
utan varje slag av partitagande
utifrån. Det kunde man så mycket
lättare göra, som målet för var och en
av de krigförande var att skapa en
nationell stat, ett mål, som hos var ocli
en kunde vara väl förenligt med de
proletäriska intressena. Men
stridsfrågan om statsom rådenas
avgräns-ning på Balkan utgjorde inte någon
livsfråga för det internationella
proletariatet.
Genom att Ryssland höll sig borta
under det senaste Balkankriget hade
Balkanfrågan mycket förenklats,
därav Internationalens enstämmigliet
gentemot denna. Till oeh med då
trädde emellertid här och där i dagen
försiktiga uttryck för en förkärlek för
Turkiet gentemot de slaviska
eröv-rarna. Isynnerhet våra franska
vänner hade starka sympatier för
ungturkarnas välde, vilkas revolterande
officerare, som avsatte 1 andsherren och
införde ett parlament, syntes dem
såsom pånyttfödelsens verktyg.
Försvagandet av denna nya regim syntes,
dem såsom ett hämmande av
framåtskridandet. 1 Basel verkade dock
sympatier av detta slag på intet sätt
störande.
5. Den nuvarande situationens
svårigheter.
Den stora och utan möda uppnådda,
enigheten vid alla krigiska konflikter
under det senaste årtiondet lät oss
vänta, att den i varje kommande krig
skulle träda i dagen. De differenser,,
som förut bland oss beledsagat varje
krigsutbrott, syntes beteckna ett
övervunnet stadium, något som tillhörde
vår rörelses barnaår.
Man menade, att i våra dagar
sysselsatte sig vida större kretsar av
folket med politik, skulle alltså se
klarare än omkring 1870 eller 1866 eller
1859. Men man må inte glömma, att
under dessa krig voro till oeh med våra
klokaste och bäst underrättade män
oense inbördes. Ingen kan vilja påstå,
att vi i våra dagar förfoga över större
intellektuella krafter än den gången,
när Bebel, Liebknecht, Lassalle, Marx
och Engels levde.
Å andra sidan ha vi visserligen
blivit starkare, men det gör det inte
lättare för oss att fatta beslut, utan gör
det fastmer svårare.
Så länge partiet var litet, verkade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
