Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 11-12, 1914 - Kautsky, K.: Internationalismen och kriget (efter »Neue Zeit»)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Detta skulle under vissa
omständigheter kunna innebära ett hälsosamt
tvång att övergå till nya, liögre
produktionsformer, men krigets
ödeläg-gelser komma att bli så stora, den
besegrades läge så nödställt, att även den
djärvaste socialistiska nyskapare
måste betrakta det som en svår uppgift
att låta nytt socialt liv växa upp ur
så tröstlösa ruiner. Och därför känna
sig inte endast de besittande klasserna,
men även proletärerna under alla
förhållanden hotade till sin existens
genom ett nederlag och tvingade att
uppbjuda alla krafter för att undvika ett
sådant.
Ett lugnt, lidelsefritt avvägande av
de utsikter, som den ena eller den
andra sidans seger lovar det
internationella framåtskridandet, är alltså nu än
mer sällsynt än annars.
Vad som under dessa
omständigheter tränger sig på massorna ej mindre
än många av de ledande
partivännerna är det primitivaste slaget av
ställningstagande under kriget, det
partitagandet, som under alla
förhållanden ligger närmast och vid alla
hittillsvarande krig på det mest
avgörande sätt påverkat folkmassornas
hållning: fruktan för den fientliga
invasionen och den tvingande
nödvändigheten att hålla fienden utanför
landet vilket än krigets orsak, föremål
och resultat varit. Aldrig var
denna fruktan större och mer
välgrundad än denna gång, aldrig
invasionens ödelä ggelser mer
fruktansvärda. Belgien och Ostpreussen tala ett
tydligt språk. Förstorandet av
arméerna, som ger åt krigets oundvikliga
härjningar en oerhörd omfattning,
fogar till fruktan för invasionen ännu ett
andra starkt och populärt motiv för
partitagande under kriget: hela
folkets intresse för den armés öden, i
vilken varje familj är representerad.
6. Förskräckelsen för invasionen.
Lika svårt som det just denna gång
var att odisputabelt fastslå, vilken sida
som erbjöde det internationella
proletariatet de bästa chanserna, lika lätt
var det att förutse, hur proletärerna
i de krigförande länderna skulle
förhålla sig efter världskrigets utbrott.
För mer än tre år sedan, i en artikel
i majnumret av ”Die neue Zeit” år
1911, undersökte jag möjligheten att
kunna motverka kriget genom en
politisk strejk. Jag vände mig mot
förslaget att förhindra kriget genom en
arbetsinställelse inom
krigsredskaps-industrin och fortsatte:
”Blott i form av en strejk av hela den
samlade arbetaremassan kan
arbetsinställelsen bli ett medel att förhindra ntbrottet av
. ett krig eller att i sina första yttringar
kväva ett beg}’nnande. Ett sådant resultat
är ingalunda på förhand uteslutet. Där en
,regering är tillräckligt lättsinnig eller dum
att vilja mot folkets vilja tvinga det till
krig, där staten inte är hotad av en fientlig
invasion och regeringen utgör den enda
faktor, som driver till krig, så att dess störtande
gör freden säker, där kan, om proletariatet
besitter erforderlig kraft, en mass-strejk
lyckas och freden säkras. Så var
proteststrejken i Spanien gentemot det landets senaste
marockanska äventyr väl berättigad, oeh den
skulle ha kunnat förhindra mobiliseringen,
om Spaniens proletariat visat sig tillräckligt
starkt och enigt.
Men helt annorlunda ställer sig saken där,
varest befolkningen med rätt eller orätt
känner sig hotad av grannar, där den ser
krigs-orsaken hos detta grannfolk och inte hos den
egna regeringen, och där grannen inte är lika
ofarlig som t. ex. Marocko, som aldrig
kunde hemsöka Spanien med ett krig; där
alltså faran hotar av ett inträngande i
landet. Ett folk fruktar ingenting högre än
en fientlig invasion. Fasorna av ett krig i
våra dagar äro förfärliga för var och en av
de krigförande parterna, även för segraren.
Men de bli dubbelt och tredubbelt förfärliga
för den svagare parten, på vars område
kriget föres in. Den tanke, som i våra dagar
i lika hög grad pinar fransmän oeh
engelsmän, är fruktan för en invasion av den
övermäktiga tyska grannen.
Har det en gång kommit så långt, att
befolkningen ser krigsorsaken inte i den egna
regeringen, men i grannens onda vilja — oeh
vilken regering skulle inte försöka att med
hjälp av sin press, sina parlamentariker oeh
sina diplomater bibringa massan av
befolkningen denna åskådning! — och kommer det
under sådana omständigheter till ett krig,
då uppblossar även spontant hos hela
befolkningen det heta begäret att skydda
gränserna mot den illvillige fienden, att skydda
sig mot hans invasion. Då bli nära nog alla
patrioter, även de internationellt sinnade.
Om några enstaka skulle ha det
övermänskliga modet att vilja vända sig emot och hin-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
