Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 11-12, 1914 - Wigforss, E.: Världskrigets upprinnelse ännu en gång
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dessa påståenden endast och allenast
med några rader i den engelska vita
boken om vad engelska sändebudet i
Wien den 30 juli har hört av franska
sändebudet i Wien, att denne hört från
Berlin om tyska instruktioner
till tyska sändebudet i Wien ”att
allvarligt varna österrikisk-ungerska
regeringen för att handla på ett sätt,
som är ägnat att framkalla ett
europeiskt krig Hur den uppmanades
att handla får man inte veta. Och det
kan vara skäl att tillfoga engelska
sändebudets egen reflexion att
”olyckligtvis är den tyske ambassadören själv
så solidarisk med de extrema antiryska
och antiserbiska känslor, som härska
i Wien, att han knappast kan tala
fredens sak med full uppriktighet”.
Englands roll vid
medlingsarbe-tet är så mycket klarare, både vad det
gjort och inte gjort. Det har vägrat att
från början ställa sig helt solidariskt
med Ryssland och likaså vägrat att
från början förklara varje rysk
inblandning oberättigad. Det är
möjligt, att bägge dessa vägar, på vilka
England icke slagit in, kunde ha lett
till bevarande av freden. Men i ena
fallet lika väl som i det andra skulle
England ha valt en position, som icke
svarade mot dess verkliga mening och
avsikter. Det är emellertid detta val,
som Yngve Larsson och andra mena,
att det varit Englands plikt att göra,
väl att märka inte anslutningen till
Ryssland, vilken utan diskussion
betraktas som omoralisk, utan valet av
full neutralitet från krisens början.
Förklaringen av engelska sändebudet
i Petersburg anses innebära, ”att om
den ryska offensiva politiken ledde till
krig med Mellaneuropas makter, så
skulle England antagligen deltaga på
rysk sida”! För d:r Larsson är det
”omöjligt att fatta saken på annat
sätt”. Här förbiser d:r L. först och
främst den icke oviktiga
omständigheten, att dessa Buchanans ord alls inte
utgöra en förklaring f r å n e
n-g e 1 s k t håll till Rysslan d—
Fran k rike om hur England ’
’an-tagligen” skulle ställa sig. Utan
Buchanan säger sig endast anse det
möjligt, att Grey ”kanske skulle
kunna se sig i stånd att framhålla
föröster rik e—T yskland den
ris k, som ett österrikiskt anfall på
Serbien skulle innebära för Europas
fred, eftersom ”det sannolikt skulle
betyda rysk intervention, varigenom
Frankrike och Tyskland skulle
inblandas, och att det skulle vara svårt för
England att hålla sig utanför, om
kriget bleve allmänt”. Skillnaden är
högst väsentlig.
Att Buchanans förklaring, som av
Grey till alla delar gillades, inte kan
tolkas som ett halvt löfte om Englands
hjälp, blott krisen genom Rysslands
inblandning blev en allmän-europeisk
fråga, framgår bäst av de följande
förhandlingarna. Varför Englands
ansträngningar härvid i främsta rummet
riktades mot Österrike, är självklart,
eftersom det första nödvändiga steget
till krisens lösning var att få i gång
en diskussion. Men hur pass obundet
England kände sig av ententen och hur
långt det gick i villighet att offra sina
starka intressen av sammanhållning
med Frankrike—Ryssland, i hopp att
därmed rädda Europa från ett krig,
det visas bäst av Greys anbud till
Tyskland (eng. boken 111) :
”Jag sade till tyske ambassadören i
morse, att oni Tyskland kunde få fram
något rimligt förslag, som gjorde det klart, att
Tyskland oeli Österrike strävade att bevara
freden i Europa, och att Ryssland och
Frankrike skulle vara oresonliga, om de avvisade
det, skulle jag understödja det i Petersburg
och Paris och gå så långt som att säga, att
om Ryssland och Frankrike inte ville antaga
det, ville den engelska regeringen intet mer»
ha med konsekvenserna att göra.”
Detta var den 31 juli. Samma dag
skall ju Tyskland ha tvingat Österrike
att gå med på medling i den serbiska
konflikten. Först kl. 12 på natten
avlämnades Tysklands ultimatum i
Petersburg. Fanns det då inte tid att
övertyga sig om, huruvida England
fann Österrikes medgivanden
tillräckliga? Och om nu Tyskland, såsom
det påstås, endast tänkte på självför-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
