Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 4, 1915 - Händelser och spörsmål - Sandler, Rickard: Maximipriser - Möller, Gustav: Nationalister emot det nationella
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
avsikten med maximipiiserna ej nås utån
kompleittering med andra åtgärder,
åtgärder dels för alt Ivinga ut förråden, dels
för all reglera konsumtionen. Den tyska
spann målspol i tiken, som steg för steg
tvingats över till spannmålsomsättningens
direkta reglering, ger lärdomar som icke nog
kunna beaktas. Då män finner, att
den "fria” prisbildningen äventyrar
de stora massornas livsbetingelser, så
är det enda säkra botemedlet under
nuva-lande samhällsförhållanden, att förråden
regleras direkt.
På det sättet undgår man, såsom Sv.
Tidskrift för resten inser, verkningarna av
den ojämna inkomstfördelningen. Med
väsentligt* utjämnade inkomstnivåer skulle
priset givetvis mycket bättre fylla sin
uppgift som regulator på konsumtionen. Det
kapitalistiska samhället befinner sig i den
egendomliga belägenheten, att detsamma då
folkmassornas livsbetingelser äro som nu
hotade, kan tvingas slå över till
experiment av kommunistisk natur, som
en kollektivistisk samhällsorganisation
ej lika ^snait behövde underkasta sig.
Nationalister mot det nationella
Hur svag den svenska demokratin
i själva verket ännu är inom riksdagen,
kan icke bättre illustreras än genom det
faktum, att av hela komplexet speciella
demokratiska krav, s.om restes i
samband med den stora försvarsreformen 1914
endast ett någorlunda lyckligt kunde
föras i hamn. Och detta enda var m i 1
i-tieombudsmannen. De övriga,
avskaffandet av krigslagarnas giltighet i
fredstid, en grundlig omläggning av
officerskårens rekrytering, förbud mot
militärens användande emot strejkande aibelare,
ha måst skrinläggas, till dess det verkliga
demokratiska genombrottet sker i svensk
politik.
Om: man sålunda å ena sidan måste
konstatera hur magert, beklagligt nog,
resultatet av de i egentlig mening demokratiska
insatserna i försvarsreformen blivit, så måste
man dock å andra sidan känna
tillfredsställelse öyer att vårt i J. O. påbörjade
folktribunat nu utbyggts med en M. O.
Varje folk liar fått göra den erfarenheten, alt
både civil och militär byråkrati har
fallenhet för övergrepp, och att den mäkfiga
överheten med lätt hjärta åsidosätter lag
och rätt, om den känner lust att kväsa
obehagliga meningsyttringar och obekväma
personer. Erfarenheten liar också visat,
att den enskilde medborgaren står mycket
hjälplös emot sådana övergrepp, där dessa
ej uppenbarligen hemfalla under
strafflagen. Det är ur denna erfarenhet J. O.
naturligt har vuxit fram. Den enskilde
medborgaren behöver till sitt skydd emot
byråkratin en makt, som kan hålla denna
slrängt inom lagens skrankor. Våra
grund-lagstiftaie av 1809 fann en mycket lycklig
form: för denna makt, då de skapade J.
0.-ämbetet. Genom det sätt, varpå J. 0.
utses, ges åt hans ämbete så att säga ända
från grunden en från alla andra ämbeten
totalt skild kaiaktär. Han skall gentemot
hela den långa raden av kungliga
ämbetsmän bevaka folkets rätt. Han utses av
folkets valda ombud, han är folkets
målsman.
Då J. 0. instiftades förefanns intet
behov av en M. 0. vid hans sida. De£ta
behov inställde sig först, då hela folket
under en viss del av sin livstid lagligen
förpliktades att ställa sig till den militära
byråkratins förfogande. Då denna
byråkrati enligt sakens natur, alla doktriner
och hela sin anda, är mycket mera
benägen att ignorera folkets rätt och
medborgarnas frihet och självständighet än
någon annan, så är en M. 0. ett
annu mera påkallat behov än J. 0.
Den allmänna värnpliktens införande
borde därför från början ha kompletterats
med ett militieombudsmannaämbete. Men
det har i stället kostat en lång strid att
driva igenom M. 0.
Initiativet härleder sig, som bekant,
ursprungligen från en motion av Karl Staaff,
ett av de mest sympatdska initiativ som
den liberale politikern över huvud tagit.
I viss mening var följaktligen beslutet om
M. 0., oåterkalleligen inskrivet i svensk
grundlag av 1915 års riksdag, en personlig
seger för den liberale ledaren, vilken
seger ingalunda förminskas därav att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
