Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 9, 1915 - Carleson, C. N.: Världskriget och världsfreden. I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tiger andra möjligheter än krig för
Österrike att skydda sig mot Serbien,
varav han drager den fullt berättigade
slutsatsen, att Steffen ”betraktade
kriget snarare som en prima än som
u 11 i m a ratio mellan folken” — alltså
fullt i stil med de tyska
krigshetsexpan-sionisternas förhärligande av
aggressivitet i utrikespolitiken.
. De. i första delen behandlade
interiörerna ur krigsutbrottet utfyllas nu med
en del anmärkningar, som ytterligare
belysa centralmakternas andel i
skulden. Så t. ex. upplysningen att
Österrikes medgivande om fortsatt
diskussion med Ryssland gavs den 31 juli i
stället för 30 juli och efter påbörjad
rysk mobilisering. Men då var det
Tyskland, icke Österrike, som
ansåg denna ”innebära ett absolut h i n
-d e r för fortsatt diskussion.” Står detta
fast, så ådagalägges dels tysk iver att
komma ”from sounds to things” d. v. s.
till kriget, dels Österrikes fullständiga
beroende av Berlin. Den diplomatiska
kampanjens dirigent var uppenbart
Tyskland — trots alla försök att giva
Tyskland rollen av blott en välvillig
förbundsbröder, som varit så ytterst
grannlaga att ej vilja alltför mycket
lägga sig i Österrikes ”inre” affär med
Serbien. I sammanhang härmed
påpekas franska sändebudets i Petersburg
uppgift om ”sex dagars hemlig tysk
mobilisering” före den öppna ordern
om , allmän mobilisering. Förf.
antager, att den ryska mobiliseringen
följde,, sedan d.et österrikiska
mobiliserings-h-e.sT U:t-e t märk väl! — blivit känt
i. Petersburg. Det stämmer ju även
med den ryska uppgiften om att den
ryska mobiliseringen i sitt första
stadium blott varit riktad mot Österrike.
I det därpå följande kapitlet ”Tysk
fredskärlek och fredsvilja” för oss förf.
in i andra delens huvudämne, som vi
kort och gott skulle kunna
karaktärisera som ett intressant försök att . giva
kriget en folkpsykologisk bakgrund; det
är historien om en krigssvindels
iscensättning och fortsatta näring och
under-blåsning. Ett ögonblick — ja, för öv-’
rigt de närmaste åren före kriget synas
krigshetsarnes förnämsta omsorg och
bekymmer ha varit frågan om att skapa
en ”folkopinion” för kriget. Bilden av
den agitation, som bedrevs härför,
börjar nu få förfärande klara, konturer och
återgiven i bokens talrika och ofta
utförliga citat låter den oss blicka ned i
en häxkittel av krigsstimulantia, som
slutligen sköljde över allt förnuft. I
det längsta höll dock socialdemokratin
till större delen huvudet kallt;
socialdemokraterna fordrade t. ex. som
eftergift från Österrikes sida precis vad hr
Steffen — krigshetsarnes eftersägare -—
betecknait som ”omöjligt”. Om man.
likväl kan med visshet påstå, att det
tyska, folkets flertal var vunnet för
kriget, anser förf. tvivelaktigt.
Arbetar-demonstrationerna visa något annat,,
och själve Bismarck har ju vidgått, att
”folk”, stämda för krig, alltid äro
minoriteter. Detta är å andra sidan en
omständighet, som ställer i en allt annan
än fördelaktig dager den
socialdemokratiska fraktionsmajoritetens hållning.
Här drabbar rättvist förf:s dom, då han
säger, att de tyska socialdemokraterna
i riksdagen icke fyllde sin plikt vid
omröstningen om krigsbudgeten; genom,
att rösta, för den gåvo de blott de
borgerliga partierna anledning att fritaga
den tyska regeringen från all skuld tilL
kriget.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
