Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 11, 1915 - Hedén, Erik: Engelsk och tysk imperialism. III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
■gande kraftigt, men mot Napoleon
ytterst svagt, tills just eländets övermått
eggade det till den gärning, som blev
dess historias skönaste, därför att
denna enda gång Preussens intresse
sammanföll med frihetens.
Det gjorde föga eller intet mot
Polen, så länge detta var en farlig
kämpe för katolsk reaktion, men övergav,
ja angrep och stympade det, när det på
1700-talet var svagt och hade
rättmätiga krav på Europas sympati i sin
fri-hetssträvan. Det lämnade Sverge
ensamt, ja det föll det i ryggen, när det
ensamt stred protestantismens och
ger-manismens strid mot slaverna i öster.
Det har, alltifrån den stund Ryssland
blev stormakt, ivrigt och nästan
oavlåtligt sökt dess vänskap, ända tills det
helt nyligen sammanstötte därmed på
Balkanhalvön, just den enda plats, där
Ryssland i övervägande grad slagits för
friheten. Ty mot folkfrihetens sak har
Preussen alltid stått likgiltigt eller
fientligt. T. o. m. Tysklands nationella sak
har det först sent främjat samt även
då blott på det sätt och i den mån
denna sak helt sammanfallit med dess
■egna intressen. Därför har det ock i
det nya tyska riket inblåst sin från
mänsklighetens allmänna väl skilda
statsegoism. Det har vissa tider fört en
fredlig politik, men just i sina största
perioder varit erövringskrigets och
fördragsbrottets förkroppsling.
Spörjer man nu till sist: hur döma
de tyska historikerna om den
imperialism, vars art härovan antytts? måste
svaret (så vitt jag med min mycket
begränsade kunskap kan skönja) bli detta:
den stränga kritik, som Englands störste
historiker ofta röjt gentemot sitt lands
störste män, när dessa avvikit från rät-
tens väg, den saknas nästan alldeles i
det moderna Tyskland.
Av de tre historiker, på vilka denna
framställning huvudsakligen är byggd,
är J. G. D r o y s e n skaparen av den
på Tysklands nutidspolitik så
inflytelsedigra läran om Preussens kungaätt, som
försynens av ålder utkorade verktyg
för det nytyska rikets skapande;
Leopold v. Ranke, vilkens namn väl
fortfarande är det mest ärade bland
Tysklands historiker, har också sökt
skildra förverkligandet av preussiska
statens idé; . Heinrich von
Treitschke slutligen är den mest
typiska speglingen inom vetenskapens
värld av Bismarcks praktiska
imperialism, ehuru hans historieverk aldrig
nådde fram till det nya rikets stiftande.
Brandenburgs svaga politik under
trettioåriga kriget döma både Droysen
och Banke strängt. Den senare ger
svenskarne det vitsordet, ”att de förstört
det maktförhållande, som bildats
genom Pragfreden” (Sachsens och
Brandenburgs fred med kejsaren 1634—35),
”och som skulle hava förvisat
protestantismen till ett mycket inskränkt
livsområde. Hade de blivit slagna, så
hade den brandenburgsk-preussiska
statens uppkomst för alltid varit
olänkbar.” Att de båda sympatisera med
Brandenburgs senare försök att
fördriva svenskarne från Tyskland, är från
deras synpunkt lika lätt förståeligt som
det från vår synpunkt är ofattligt, hur
svenskar kunna helt gå upp i
hänförelse för den tyska imperialism, som
uppväxt på Sverges bekostnad. Detta
gäller nu högern. Men även vi
socialdemokrater måste, utan att alls uppge
vår stränga dom om imperialismen,
göra Gustaf Adolfs stora planer rättvisa.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
