Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 1, 1917 - Möller, Gustav: Inför partikongressen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
GUSTAV MÖLLER: INFÖR PARTIKONGRESSEN.
7
sig även konsekvenserna av ett
avslag å ungdomskongressen.
Förslaget har i oppositionens tidningar
mottagits på ett sätt, som minst av
allt är hoppgivande. I och med ett
avslag träder förslagets sista del i
funktion och några personer bli
sannolikt avlägsnade ur partiet.
Till vad kan detta leda?
Av allt att döma veta deras
meningsfränder ännu icke själva hur
de i detta fall skola förhålla sig, om
de skola göra de ur partiet utvisade
sällskap eller om de tills vidare
skola stanna kvar i partiet.
Låt oss emellertid antaga att
större delen av oppositionen
stannar kvar i syfte antingen att så
småningom med pukor och trumpeter
återinsätta de suspenderade eller
att avvakta ett lägligare tillfälle för
sin utbrytning. Detta kommer att
medföra en ihärdig, aldrig vilande
kamp inom partiet på alla möten,
vid alla val, å tidningsstämmor,
konferenser och distriktskongresser,
med försök till kupper här och
kupper där. Partivännernas krafter
komma att tagas i anspråk för den
fortsatta striden inom partiet i stäl
let för att riktas mot den
gemensamma fienden utanför. All den
spänning mellan partivännerna, all
den inbördes bevakning, all den
vaksamhet gentemot kuppförsök och
andra illojaliteter, som vi haft att
dragas med under några år skulle
fortsättas, sannolikt i skärpta
former. Detta kan knappast medföra
annat resultat, än att en del
partivänner ledsna på hela bråket och
fulla av olust lägga ner allt aktivt
arbete i rörelsens tjänst. Känslan
av nästan obetvingbar olust inför
många fenomen i partilivet under
de senaste åren har nog smugit sig
över åtskilliga, fast den ändå
hittills tyglats av den andra känslan,
att man måste, om man kan,
förhindra, att de söndersprängande
metodernas män skola triumfera i
partiet. Att den sig partivänstern
kallande gruppen skulle hysa
betänkligheter mot en sådan
"utveckling,, av partiet, som att en rad av
partiets bättre krafter avstode från
aktivt deltagande i verksamheten
vore så mycket mindre att vänta,
som detta ju snarast delvis
varit avsikten med dess strävanden.
Vilken skada den svenska
arbetarerörelsen skulle lida av det sakernas
tillstånd, som sålunda skulle
tillskapas, låter sig lättare tänkas än
beskrivas. För att undgå det ödet,
att illojalitetens män helt enkelt
skola trötta ut de andra
partivännerna genom att göra fejden evig,
måste naturligtvis de
socialdemokrater, som hålla på partiets enhet
såsom första förutsättning för
arbetarerörelsens slagkraft och
socialismens seger, snabbt och
eftertryckligt på alla punkter, där
möjligheten därtill överhuvud finnes, ordna
både försvar och anfall. Om
illojalitetens män hålles någorlunda
fullständigt i schack det första året
efter kongressen i februari, så torde
det bli de som tröttna. De böra då
ha fått klart för sig att på
illojalitetens väg står inom partiet
ingenting att vinna; tvärtom att
partiet utan tvekan slår ned dem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
